Boel Schenlaer vill enligt baksidestexten väcka läsaren och hon vill väcka på ett ganska brutalt sätt. Och poeten Schenlaer lyckas i alla fall väcka mig med Inte ett barn som du.
Den är skriven på mörk botten, fast rör sig mestadels i ett sorts skymningsland mellan dröm, dagdröm och verklighet. Allt flyter samman. Hot eller känslan av hot är latent runt barnet, flickan, vars iakttagelse på livet och varat och vuxnas agerande stundom får mig tänka på HC Andersens Kejsarens nya kläder. Fast samtidigt förstår, tror jag...tja det är svårt att helt få grepp om våldet som flickan utsätts för verkligen har hänt.
”Trygghet, tänker jag, undrar hur det känns”, skriver hon. Texten drabbar, känns in på benet.
Det handlar till syvende och sist om ett barns utsatthet, prisgiven åt en på olika sätt dysfunktionell familj och släkt vars personer i sig kanske aldrig fått växa i trygghet. Våld och övergrepp uppstår ju inte ur ingenting.
”Jag tänkte att det kunde vara något som hänt som jag inte visste om”, skriver hon och reflekterar vidare varför kontakten med brodern hon alltid varit tajt med runnit ut i intet.
Jag blir nyfiken och hade hoppats på lite fördjupning kring några nyckelpersoner, kortromanen till trots.
Schenlaer skriver med poetisk stringens om svåra saker, men tack och och lov finns också smått lakoniska knorrar.
Och i botten handlar det väl om överlevnad. Tänker, utan att jämföra, på judarna i koncentrationslägren som genom att se det absurda och lite komiska i helvetet kunde överleva.
De, män i allmänhet och pappan i synnerhet, gör i Inte ett barn som du saker som jag hoppas emanerar enbart från flickans mörka fantasivärld, fast jag är långtifrån säker. Och vad hände – egentligen – med de pyjamasklädda barnen i ladugården?
Det finns dock ljus även i det nästan kompakta mörkret, stunder av vila och människor som gör gott. Jag minns de starkt eftersom de kontrasterar till det andra i romanen om flickan som redan i skolan visste att: ”Jag är inte i par, jag är ojämn”. En som är lite eljest och ser saker lite annorlunda, och får upp i åren ett mjukt förhållande till döden, eller som hon skriver:
”Varför gå runt och spänna sig som ett segel i stormen.”
Jag gillar, som det heter på facebook-språk, Boel Schenlaers första prosabok. Och hoppas på fler. För även om hon främst skriver dikter, som översatts till elva språk, visar debuten att prosan också är ett användbart och skarpt verktyg i hennes hand.