Språknörd kan vara ett väldigt fint epitet att få för en poet. I Magnus Ringgrens fall så faller man pladask för hans lyriska underfundigheter om människans mätande av sin omgivning. Sen människan kunnat räkna till två så har man stegat, tummat, mätt, grupperat och delat upp allt man hittat, med hjälp av olika uppfinningar som t ex tumstocken och termometern.
Ringgrens katalogiserar sitt eget förhållande till mätning (alltså en form av mätning det med), från barnsben till nuet, och hittar oräkneliga (!) former av mätning. /Borrarna ordnade efter sina mått som en panflöjt i ett etui./Borrsvängen längtade efter dem./ Eller: /Jupiters månar - hur många är de i kväll? Hur många var de på ryska revolutionens tid?/
I naturen såväl som i det människan skapat finns ordning som går att detektera, kartlägga och sortera. Naturens ordning har ingen tydlig avsändare och ändrar sig inte. En sorgmantel är en fjäril, men Sorgmantel 2 kan vara "den där morgonrocken man virar in sig i och krummar ihop sig i när någon är död".
Ringgrens mätande är alltså inte knappologiskt eller stelt, hans tankespår löper fritt och kreativt mellan olika betydelser och implikationer, och i sin enkelhet gestaltar texterna både tillvarons grundvalar och hur människan balanserar på dem.
Som samlare av 15-pussel (plastpussel med rörliga bitar) och dito språknörd, så gläds jag speciellt åt kortdikten om denna aritmetikens och geometrins perfekta lilla leksak: /15-spelet /Jag flyttar runt glömskan så att den hamnar/ antingen först eller sist i en perfekt serie minnen./Lugn inträder./