Pär!
Man ska inte räkna diktsamlingar. Man ska räkna det antal steg man går, eller det antal tag man gör med sin paddel. Ett, två, ett, två. Utan den ansträngningen står man stilla, eller åker nedströms. I tillvaron är det den ansträngning man gör, i kombination med den terräng man vinner, det som räknas. Med andra ord gör man så gott man kan, lägger in sin armstyrka, sin envishet och sin målmedvetenhet, och kööör. Alla som haft ett hårt kroppsarbete eller utövat en fysiskt krävande sport känner till de grundförutsättningarna.
Att dessa grundförutsättningar också råkar höra till det poetiska fältet må förvåna den som tror att poeten är en mjuk sparris, helst placerad i en länstol, och därifrån levererande sina utsagor om världen. I ”Kajak” kan det faktiskt vara så att den som inte själv har den specifika erfarenheten just av att paddla, i motström, på lugnt vatten, medströms, i fors, inte heller ser de metaforiska grunderna för dina utläggningar. Men vem bryr sig om de som inte fattar? Det är ju precis som Stenmark sa, ”He löns inte förklara för dom som int förstå..” /Kasta ett öga/efter knipan/doppingen/ett öga/efter hägern/Vassbältet darrar/på den andra stranden/Du är den första människan/du färdas mot ditt slut/
Ja, så känns det ute på vattnet. Med bara dig själv, farkosten, och dina egna sinnen.
Vet du , Pär, det känns nästan som om de mer existentiella reflektionerna, som du så elegant och sömlöst låter ligga an mot kajakens reling, är närmast överflödiga. Jo, de är vackra, som de om fiske och om man bör döda en gädda eller inte. Oavsett om familjen är i närheten eller inte. Dina moraliska utsagor om hur vi bör förhålla oss till livet är givetvis korrekta, men samtidigt onödiga. Vi har alla dödat en ”gädda”, en mygga eller satt en mask på kroken.
Det som är intressant är hur du lyckas gestalta den tunna, tunna gränsen mellan det där oändliga tjabblet i hjärnan (civilisationen), och vår infattning i skapelsen. /Jag kikar/med min kikare/sanningar stelnar/som blodet/ i ett blåmärke /Bilder flyter in/ som frigolit/emballage tomkartonger/hus nära vatten/förstukvistar/Uppryckta trädstammar/flyter i sjön/grenarna är över och under/svalor med vassa näbbar flyger emellan/
Vare sig du hittar det i något vattendrag i Indien (även om det är märks att du är en delvis pliktskyldigt levererande poet i den miljön) eller i något hitintills outbyggt vattendrag spelar ingen roll. Du går mellan vattnet, kajaken, friheten och påminnelsen om fängslet, till det fängslade, det markbundna, plikterna, brukarna på jobbet. Men skapelsens medvarelser är det som fascinerar dig, och också sätter igång skapandet. /Dykarbaggens bakben/virvelbaggens ögon/alla sanningar/plockas ner till rytm/frigolit, fiskfjäll, fjädrar/tändstickan i mun/skogsbård mot himlen/spegelbård i sjön/en vitglödgad tystnad/med insekter som stör/flygmyra, jordhumla, ängsbandbi/
Älskade humla! Och vattnet! När det strömmar och rör sig och du kan röra dig på det.
Pär! Jag vill ge dig mer än ett ynka Nobelpris av en korkad kommitté. Jag uppmärksammar att du redan fått Bäverns salut, när den visar sig bredvid kajakens reling, en gång, inte som en budbärare, men som ett märke. /Det händer/i skuggan/bland uppskjutande ludna/grenar och glitter/en bäver/ser på mig och omvänt: vi/människa bäver/undrar vem du är/du som ser/piskar till med stjärten/paddeln/blundar/förbi.
Jag ser dig också.