I ett av Europas mest avlånga länder läser jag "Svensk poesi", en samling – i tjocklek nära 7 centimeter – med svenska dikter som spänner från år 500 till 2016. 650 dikter inalles. Imponerande. Standardverk är bara förnamnet.
Samlingen inleds med runpoesi från södra Sverige och nu pratar jag om Uppland som höjd. Fanns verkligen inga tecken norröver denna position som skulle kunna läggas till denna samling?
Fanns Anders Mickelsson Keksi (1622–1705) och hans kväden? Jo, de finns – men inte i samlingen "Svensk poesi".
Fanns annat som borde intressera när svenskheten manifesterar sin poesi. Nej, minoritetsspråken får tydligen skylla sig själva eftersom de inte når ut i det storsvenska djupet.
Hur förhålla sig till samiska poeter, till exempel Rose-Marie Huuva. Är hon fastän hon skriver på svenska i sin nordliga ”minoritetsutpost” inte svensk? År 2001 nominerades Rose-Marie Huuva till Nordiska rådets litteraturpris. Närmar man sig minoritetsspråken – och fortfarande bor kvar där de uppstod – räknas man tydligen inte.
Hela Sverige ska leva, är en falsk slogan. Boende i Sveriges norra regioner har fått vänja sig vid att flyttlassen och vinsterna far söderut. Men språken då? Ska Storsverige också nonchalera dessa? Är språkliga varianter – i form av dialekter, egensinniga uttryck och minoritetsspråk – inte är värda något när den svenska kontexten ska summeras?
Att bokens redaktörer – Daniel Möller och Niklas Schiöler – är baserade i Lund lyser starkt igenom denna samling. Därifrån är det redan långt till Stockholm – och distansen högre upp i Sverige verkar närmast oöverskådlig.
Jo, Erik Lindegren, förstås. Denne fantastiske poet. Född i Luleå, men lyriskt verksam i Stockholm. Han är med.
Tack för det, Storsverige!