Om författaren vill räkna sig till det subversiva, dvs det som motstår det "accepterade", så kan inte heller författaren räkna med att få ett "accepterat" bemötande av kritikerna. Kritikerna hör ju, per definition, till ett annat läger. Om det nu är så, så kan ju inte undertecknad annat än säga vad undertecknad tycker och känner.
Om poeten Vikgren skriver typ 100 rader text och sprider ut det på motsvarande sidor text. Resursslöseri.
Ska jag ta det som en käftsmäll; är jag då, som en annan poet, dennes motståndare? Som en gäspning, eller kanske som ett statement, eller som någon annan provokation? Nej, inget av det, utan snarast som ett anti-statement; hur mycket av pulp-fiction ska dagens poesi innehålla.
Tänk konsumentorienterat: hur mycket papper vill jag ödsla på mitt budskap?
En recension bör inte bli längre än vad konceptet hos författaren implicerar. Därav mitt koncisa citerande: "Tomheten bakom varje tecken". Men försök då inte fylla det med mylla från levande och döda poeter, filosofer, förläggare och förmenta revolutionärer.
Skriv ut poetens budskap istället. Om det är en svårare uppgift än att leka med layout och urskogsresurser, så är det inte min uppgift som kritiker att ordinera medicinen. Bollen ligger hos poeten själv.