Ingela Strandberg
En för att stanna en för att gå
Norstedts
Det finns en antydd tidsaxel
i dikterna som får mig att tänka på magikern Merlins liv: han levde sitt liv baklänges och föddes alltså som gammal. Rösten i Strandbergs dikter börjar lite darrig och sprucken, radar upp minnesbilder och reflekterar över livet och kärleken, men vitaliseras allt eftersom, och ägnar sig mer och mer åt nuet, det fysiska och det kroppsliga.
Detta skapar en slags klyvnadskänsla i läsningen, en kontrastverkan som nästan delar diktsamlingen i två spår. Strandberg är både tonsäker och säker på sig själv, lägger fram det hon har att lägga fram, med pondus och en självklar övertygelse att lyssnaren finns där. Den existentiella diskussion som skapas i spänningsfältet mellan livets två poler, födelse och död, är mestadels underförstådd, och Strandberg satsar på konkretion istället för abstraktion.
Kanske är det lite Merlin över detta: /Trollkarlen såg på klockan/tills den stannade./Det stora vita husets hjärta/slutade att slå./Jorden är ett stort laboratorium/, sa trollkarlen./Så småningom vande vi/oss vid materiens lockrop/