Det är svårt att veta var man ska börja. Med författarskapet eller det rättsövergrepp som Helga Boström (1907–1979) blev utsatt för. Det senare pågick i omfattande skala.
Det kan hända vilket begåvat barn som helst. Eller som i vårt fall, Helga Boström, född och uppvuxen i Haukijärvi, nära Lappträsk.
Vid skolstarten kom hon omgående att flyttas upp till andra årskursen. Efter grundskolan väntade seminariet i Haparanda och vid 21 år var Helga färdig småskolelärare.
Vikariaten avlöste varandra och Helga började misströsta om att få en fast tjänst. Hon började också tvivla på om Gud verkligen ville henne väl. Farliga tankar i en trångsynt tid. Och framför allt inget man borde ge ord åt i ett bönhus, vilket Helga gjorde.
I Pitebygdens fornminnesförenings årsbok 1988 berättar Joel Berglund vad som hände Helga Boström.
”En kväll besökte hon det lilla bönhuset i Lappträsk, starkt färgat av laestadiansk atmosfär i de grovt tillyxade timmerväggarna. Hennes vittnesmål tyddes som att hon förnekade den store mästaren och samhället utanför var klart med domen: snudd på gudsförnekelse. Intolerans och självgodhet fanns där i rikt mått. Kanske skulle en tids vila på kommunens ålderdomshem hjälpa? Bland gamla och senila människor. Domen var hård och Helga var 28 år då hon släpptes ut. Stämpel var satt, tydlig och mycket klar.”
En kort tid senare blev Helga på nytt omhändertagen. Under förespegling om att hon skulle få åka till Boden, gick turen till Furunäsets sjukhus.
Det skulle dröja 35 år innan hon återsåg sin hemby.
I Fångad, ett häfte om åtta sidor, berättar Helga vad som hände:
”Nu komma de, jag hör bjällerklang. De har varit här förut två, tre gånger. Jag har en kall bostad och bor för mig själv. Det är två hästar med slädar och tre poliser. Den ena av dem har jag undervisat i seminariets övningsskola då han var i skolåldern. De besöker först min bror som bor i mangårdsbyggnaden. Nu komma de över gården och in i min stuga. Jag förstår de äro ute efter mig. En ensamstående kvinna som just tänker sköta sin städning och matlagning. [...] Nu är vi ej i Boden men vid Furunäsets sjukhus säga de. Då förstår jag. Man tänker bura in mig som mentalsjuk vid sjukhuset. Och polisen sade att jag varit underhållande och trevlig på resan.”
Fångad är ett skarpt och utlämnande vittnesmål om psykiatrisk tvångsvård. Helga berättar om bestraffning, medicinering och elchocker.
Hon sökte kraft genom att skriva och måla, men motarbetades. Hennes färger och pennor låstes in.
Med tiden kom nya direktiv vad gäller behandling av patienter. Den nya terapin förordade skrivande och målande. I det perspektivet kan Helga ses som en föregångare.
År 1972 hade hon sin första konstutställning. Platsen var den gamla överläkarbostaden på Furunäset. Den första offentliga utställningen hölls i Haparanda. Flera följde, däribland att hon deltog i svensk-finska gränsutställningar.
Hon lyckades sälja en del verk, bland annat till skådespelaren Per Oscarsson, Sveriges Radio och till en stiftsgård i Skellefteå.
Som författare skrev hon tre diktsamlingar, samtliga med titeln Dikter. De kom ut 1964, 1970 och 1976. En barnbok, Stina och Per, 1977. Och självbiografin, Fångad, 1977.
Under 1977 gjorde hon ett nytryck av den första samlingen. I den nya utgåvan finns även några nyskrivna dikter.
Det är knappast förvånande att Helga bearbetade sina erfarenheter med hjälp av konst och skrivande. En form av självterapi. Men också, som med Fångad, det nödvändiga vittnesmålet: Så här ska inte människor behandlas.
”Vår konstnär angrep sin sjukdom och vistelse på institutionen med denna art av skapande verksamhet. Och så visar hon, såsom det visat sig under tidernas gång, att detta att vara särling inte är något handikapp – framförallt inte i konsten. I 35 år var detta med dikt och konst ett slags livsprotest mot ett mentalsjukhus inlåsningsmetodik. Med de vapnen i bagaget bröt hon sig ut till friheten.” skrev Joel Berglund i Pitebygdens fornminnesförenings årsbok 1988.
Som lyriker var Helga 180 grader från sin bror. Medan Verner nyttjade ett minimalistiskt textbygge var Helga mer rättfram i sitt skrivande. Traditionell diktning, ofta rimmad. De rimmade dikterna lämnar en hel del att önska. Men i samlingarna finns en och annan pärla. Barndomsminnen varvas med erfarenheter från tvångsvården.
Poesin bär en ljus ton och personalen beskrivs i vänliga ordalag. Uppgörelsen – och kritiken av tvångsvården – lämnade hon till prosan och Fångad.
Här är några rader ur dikten Konstnären.
I alla färger prunkar paletten
och himlavalvet över konstnären sig välver
över sjöar, floder, åkrar och hus
och ängens blomster ett vackert konstverk
som aldrig vissna och dö
De boströmska syskonen har var och en bidragit till den norrbottniska litteraturen. Verner har under åren blivit omskriven medan Helga fått en undanskymd plats.
Verner är omnämnd i Svenskt författarlexikon 1966–1970 och 1971–1975. Inte Helga. Sajten norrbottensforfattare.se presenterar Verner. Inte Helga.
Helga Boström kunde återvända till sitt barndomshem i Haukijärvi. Helga slutade sina dagar på Kalix lasarett i augusti 1979. Hon ligger begravd vid stenfoten till Lappträsks kapell.
Niklas Åkerlund, bibliotekarie, är den som gjort det mest heltäckande porträttet av Helga Boströms liv och författarskap. Finns att läsa i Provins nr 1/2012.
Rekommenderas.