Skrämselpotentialen avtar för mig när jag läser ordet "mobil" i en novell. Det där eviga ringandet... överallt i moderna texter, så även i dessa. Tur i alla fall att man slipper få reda på vilket märke som används när knarkaffärsparet Vasa och Drake gör upp, en gång för alla, i Johan Theorins bidrag.
Thriller är genrebeteckningen här, och jag tycker att just den här novellen ger ett skevt anslag för antologin, som i övrigt vill ståta med både Edgar Allan Poe och H P Lovecraft.
Monstret som inkräktare och fiende är ett tema i novellerna, men det är inte de levande döda, som i John Ajvides Equinox, eller det slemmiga monster som dyker upp ur spegeln, i Caroline L. Jensens texter som roar mig, utan det är Anders Fagers Grendel-inspirerade jätte som har något slags civilkurage i sin genre. Med en stil som efterliknar den isländska sagan och de fornengelska myterna, får kämpen Vilen tampas med en avkomma mellan Loke och en herdeflicka. Mödrar är värst, är sensmoralen...men slutet avslöjas inte här.
Inte heller blir jag rädd av att läsa kursiv stil, utom just när Poe eller Lovecraft använder det. Jag får överhuvudtaget en känsla av att skräckgenren på svenska börjar bli väldigt trött och nog så trendkänslig. Har inte författarna några riktigt bra mardrömmar att dela med sig av? Eller ska allt utspela sig i förortsmiljö med konserverade könsroller? Förorten är väl en skräckinjagande plats ändå, utan att det behöver dyka upp något monster från Gröna Lagunen. Att skräckifiera det vardagliga, och att öppna det där bråddjupet i verkligheten, där man kan titta ner i avgrunden, det är inte alla skräckförfattare förunnat. Jag minns när jag läste Stephen Kings Salem Lot första gången, på engelska, och inte kunde hålla i själva boken under de värsta sidorna, utan höll den mot underlaget med tillhyggen, för att slippa röra i den. Det är grejer, det.
Skräckklassikerna Poe och Lovecraft ter sig i antologins sammanhang som ett slags gisslan; man förväntas tycka att alla bidrag är lika bra som de. Så är tyvärr inte fallet.