De fem barnen levde som djur, skrev en upprörd inspektör, ”med djurs vanor”, och omhändertogs därför omgående av barnavårdsnämnden i Stavanger i februari 1944. De hamnade hos ett ungt par som hade två egna barn. Femtio år senare berättar pojken i familjen vad som sedan hände.
Så ser ramhistorien ut i norrmannen Gaute Heivolls nya roman Över kinesiska havet.
I botten finns en verklig historia. Det är alltså en dokumentär berättelse där det biografiska och det fiktiva blandas, ungefär som i Heivolls grandiosa roman Innan jag brinner.
Berättaren röjer upp efter mammans död, tömmer det stora huset där han bodde som barn, går igenom gamla handlingar, granskar foton, byter några ord med en granne och vandrar runt i sina egna fotspår och minns.
Berättarens pappa var diakon och vårdade sinnessjuka och efterblivna och älskade det arbetet och de sjuka. Så uppförde han en egen villa, ”ett eget litet dårhus”, och fick ersättning av kommunen för dem han och hustrun vårdade: de fem barnen, morbror Josef med den vackra rösten, Jensen som var djupt religiös och talade engelska med Gud varje kväll och Matiassen som förlorade sitt förstånd i en gruvolycka.
Heivoll hanterar sina figurer lika varsamt som berättarens mor och far när de skötte sina ”dårar”. Hans ömsinta hållning omfattar också allt det andra, naturen, traktens människor, det jordiska.
De fem barnen bor på övervåningen som en egen familj. Livet går i ovanligt hög grad sin gilla gång. Men när berättarens lillasyster förolyckas under lek förändras villkoren och mamman lämnar för en tid huset.
Den döda finns sedan med som en mörk skugga i historien.
I romanen Innan jag brinner anade man hela tiden eldens närvaro i språket, den handlade ju om en pyroman. Här är tonen lågmäld, som om Heivoll hukat sig ner och krupit in i berättaren och språket når oss nästan underifrån, reducerat, anpassat till de nästan ordlösa barnen och det ovanliga sociala sammanhanget.
Över kinesiska havet handlar också om en förlorad livsform. Barnen kammas med sockervatten innan de går till kyrkan, man har de döda hemma och gör dem fina tills likbilen kommer och de fem får läskedrycker och kex efter att de har steriliserats på sjukhuset.
En utsocknes präst undrar om de fem är människor eller djur och det är väl den frågan Heivoll riktar till oss också. Morgonens gröt blir kvar i deras ansikte. Och Ingrid ylar i stället för att tala. Men för pappan är de fem ”solskensbarn”.
Över kinesiska havet liknar nästan inte en roman. Det är den kanske stillsammaste bok jag läst. Det finns nästan ingen handling. Och det som händer de fem sätter egentligen inga spår i dem. Man samtalar inte mycket, dialoger saknas nästan och de i familjen byter bara ett par ord om sådant som är självklart.
Det är som om Heivoll bara plockat upp sina figurer och stoppat in dem i en bok. Hur han nu burit sig åt.