Leif Larssons tredje novellsamling Pratuför spänner mellan plirig humor och nattsvart allvar. Men även inom en del av de 22 novellerna kan det svänga rejält mellan känslolägena. Trots det, vilket är viktigt, är det oftast inom människorna det sker. Utåt sett, med få undantag, sitter masken på.
Tärendö-födde Larssons berättarmiljö är Norrbottens kustland. Och visst märker man snart att han verkar på hemmaplan; förmågan att lyssna och återge kräver sin man när det som här också finns lokala ord som kittar ihop berättelserna till helheter.
Titelnovellen är en favorit, samtidigt också en sorts schablon för den norrbottniska ordknappheten. Här är det Ivan och Henning som träffas i en hamn i skärgårn. Eller träffas; "jaha", "jodå", "själv då" och det klassiska "nå", är det kodspråk som bär novellen och gör att jag igenkännande skrattar.
Det yttre skeendet som trots allt finns, blir mest en fond när oron och frågorna som bor i dessa män, lite smått ändå sipprar ut.
Larsson skriver enkelt och utan krusiduller. Men stundom också filmiskt, som i Bataljonsövningen och Slog du pojken?
Noveller som till det yttre markant skiljer sig åt, men där båda har dov ångest som klangbotten. I synnerhet i den sistnämnda där en kvinna, hennes son och man, plus en bror till honom, bildar den karaktärsbrygd man förstår knappast kommer leda till nåt gott.
Larsson är bra på att skildra stämningslägen, men i några noveller byggs den upp för att sedan falla ihop likt en sufflé.
Skolmiljö och relationen elev och lärare eller rektor, är återkommande i Pratuför. Kanske inte så konstigt eftersom Leif Larsson jobbat som lärare i Kalix i många år.
Fast egentligen handlar det om relationen mellan underordnad och överordnad. I de novellerna heter huvudpersonen ofta Anders, och jag tänker att det författarens alter ego. Fel eller rätt handlar om att bida sin tid, härda ut, för att sedan våga bli och visa vem man är.
Auktoriteten - pappa, lärare, präst, samtidens norm - må bestämma, men det kommer en annan dag.
Av de 22 novellerna är det Det var många steg mellan hjortronen som lämnar djupast intryck. Den bottenmörka berättelsen börjar:"Min bror Ruben var död. Äntligen. Och jag sörjde honom inte".
Den 24-sidiga novellen får mig osökt att tänka på Festen av Thomas Vinterberg. Och även på Joseph Fritzl, kvinnoplågaren från Österrike.
I Larssons novell är det begravning när den den dödes syster berättar sanningen om vad brodern och hans bröder gjort med henne. Under flera år.
Men det som kanske smärtar mest är: Visste mamma och pappa någonting?
Pratuför är som redan sagt ojämn, men trots det läsvärd. Leif Larsson, som tidigare var okänd för mig, kan jag mycket väl läsa igen.