Anne B. Ragde har skämt bort sina läsare med komprimerad dramatik som i En kall dag i helvetet, eller episk tragedi som i Berlinerpopplarna, med uppföljare, och när hon nu håller sig mer på diskbänksrealismnivå i Jag ska göra dig lycklig, så känns det tamt.
Ragdes nya roman är en skildring av ett halvvägs 1960-tal, med en ramberättelse som utgörs av ett hyreshus med åtta lägenheter. Bakom varje dörr finns en egen variant av hemmafruidyllen, som kan vara både himmel och helvete i Ragdes tappning.
Beskrivningarna av vardagsrutinernas städning och matlagning är mycket detaljrika och avbildar både monotoni och arbetsglädje i hemmet, beroende på vem som håller i skurtrasan.
Relationerna med de äkta männen beskrivs också detaljerat, som om Ragde gjort en etnologisk/antropologisk studie.
Tyvärr är den dramatiska kurvan mycket platt, och det händer inte mycket som gör läsaren förvånad eller berörd. Däremot är det intressant att iaktta Ragdes berättargrepp när hon introducerar en ung kille, som besöker varje lägenhet för att sälja nymodigheten titthål för dörrar.
Titthålet är en underhållande metafor för att vi som läsare först fått kika in på väldigt privat privatliv, och sen tittar objekten i lägenheterna tillbaka på oss, precis som om de kan välja om de ska öppna dörren eller inte. Ragde öppnar därmed en meta-nivå i texten, som det i övrigt ytterst strama tredjepersonperspektivet inte tillåtit.
Med titthålsförsäljarens ögon får man också för första gången en utomståendes blick på hyresgästerna, och kan jämföra med hur de själva ser sig.
Ragde avslutar 60-talsskildringen med ännu en metafor: bostadsområdet blir översvämmat av råttor, som måste avlivas. Man väljer att gasa ihjäl dem, och här anar man det Ragdeska sinnet för brutal realism, som är ett så tydligt drag i hennes författarskap.
Den hyresgäst som inte lyder påbudet att lämna källaren, kan själv bli gasad, som en oönskad gnagare. Bilden av bostadsområdet får en anstrykning av lämmelkoloni; just det här området är bara ett i mängden, och kan ligga i vilket industriland på uppåtgående som helst. Svenskar torde känna igen sig.