– Exakt en sån här hade jag som min första spelare, berättar Bill Johansson och packar upp den portabla grammofonen för vinylskivor.
Den står vid kassan i det stora huset där hans loppis huserar i Morjärv. Det betyder att han just fått in den.
– Allt som står här på disken ska prismärkas nu.
Vad ska du ta för den där spelaren tror du?
– 400 kronor.
Ett par från Finland har just vandrat ut nöjda och glada med en stereobänk i teak som de gav femhundra kronor för.
– Den hade med säkerhet sålts för minst det dubbla i Stockholm, menar Bill.
Finländarna, Sofia Mustalahti och Antti Launonen driver precis som Bill second handbutik i sin hemstad Uleåborg berättar de innan de drar hemåt.
– Det har varit in flera stycken till oss som tipsat om det här stället så nu är vi äntligen här. Vi tänker att vi ska börja åka hit regelbundet för man kan verkligen finna pärlor här, menar Sofia Mustalahti.
Just finländare visar sig vara ganska frekventa kunder både i Morjärv och på butiken Bill driver med sina föräldrar i Kalix.
– Många kommer hit för LP-skivorna. De vill ha tag i hårdrock, säger Bill och ler.
Vinyler, retromöbler och leksaker är det Bill säljer mest av.
– Men även alla sorters husgeråd. Nu när flyktingarna kom bunkrade upp hela hem och samma är det varje sommar när folk ska ha saker till sommarstugorna.
Sakerna Bill får in kommer från hem som han och föräldrarna far runt och tömmer.
– Vi tar bara hela hem så det blir otroliga mängder. Egentligen skulle det räcka med ett till två hem i månanden. Men bara den här veckan tömmer jag två. Så det fylls hela tiden på.
Vissa stunder i husen blir mer känsloladdade. Som när man hittar foton av dem som bott där, eller gamla dagböcker.
– Det blir till att bränna många bilder och dagböcker. Men riktigt gamla foton brukar jag ha kvar i ramarna. Sånt kan folk vilja köpa och man riskerar inte att någon känner igen personerna.
Trenden just nu är ramar, så de är viktiga att ta rätt på.
– Jo du vet ungdomarna kommer hit och ska ha tag i ramar. Innehållet bryr de sig inte om. De ska väl måla något eget och sätta in i dem tänker jag mig. Man vet inte. Det kommer nya trender hela tiden.
Att gå omkring i det gamla IOGT-huset som Bill Johansson drivit loppis i i femton år är en sorts museal upplevelse. Här finns verkligen allt som kan passera ett par människohänder under en livstid. Babysaker, bestick, påslakan, gardiner, kastruller, stolar, möbler, kläder, lampor, böcker, mattor, you name it. För att få en överblick kliver jag upp på scenen längts fram i stora salen och får allt från talltikar och pinnstolar i pupillerna. För en loppisråtta som undertecknad är det ren, skär glädje att befinna sig på platser som dessa, och det glädjer även Bill att second handmarknaden ökat så starkt på sistone.
– Folk vill ha unika saker i sitt hem. Inga serieproducerade. Jag tänker att trenden med hållbart tänk och återanvändning är utmärkt för vårt samhälle som producerat onödigt mycket grejer genom åren, säger Bill och fortsätter med prismärkningen i kassan.
Innan jag går hinner han packa upp en kobratelefon. Det är en retrogrej som som tvärtemot många andra saker från förr minskat i pris senaste åren i ocg med att fler och fler bara använder mobiltelefoner.
– Vi sätter 500 på den. Förr fick jag lätt en tusenlapp för dem, helst om de var röda. De var och är mest populära.