Ofta är det enkla genialt. Som Mattias Källs skulpturliknande konstverk framför Havremagasinets entré. Det är en mängd ilsket orangefärgade avfallskassar, travade på varandra och under dem ett par barnfötter. Det är alltså ett barn som bär detta, men vad är det i kassarna?
I utställningskatalogen finns svaret. Plastkassarna innehåller en normal barnfamiljs avfall av förpackningsplast under ett år. Det är Örebrofamiljen Källs avfall. En familj och så mycket avfall. Inne i Havremagasinets hiss rullar en video där Mattias Käll flyttar runt de orangefärgade påsarna, placerar dem i vackra naturmiljöer i olika årstider. När de ligger utspridda på sjöisen går tankarna till kryssningsfartygen, som fyller haven med avfall och där plasten är allra farligast.
De där fötterna under skulpturen är en avgjutning av äldsta sonens. De får symbolisera hur följderna av vår miljöförstöring får bäras av kommande generationer, de som nu har skor i barnstorlek.
Mattias Källs orangefärgade avfallskassar är ett av inslagen i utställningen ”Change/Förändring”, om den tid av förändring som vi befinner oss i när det gäller klimat och följderna av miljöförstöringen.
Inne i Havremagasinet, fyra våningar upp, återkommer detta med plastavfallet. Här har målaren Anders Sunna lindat emballageplast runt magasinets grova stockar. Sedan har han målat samiska motiv på emballageplasten. Den här gången är Anders Sunna inte ilsken i motivvalet, inga myndighetspersoner i bruna uniformer. Vi får se samer och renar och allt verkar så snällt. Men så upptäcker vi skogen som brinner och de svarta fåglarna som likt olyckskorpar paraderar framför eldhavet.
Sedan är det så läckert med emballageplasten som målardukar. Vi kan se genom motivet och vi kan lägga samman motiven bara genom att förflytta oss i utställningsrummet. Anders Sunna har målat på plats, målningar på emballageplast är inte flyttbara, kan inte göras i förväg. Det är förgänglig konst och kanske har Mattias Käll någon orange plastkasse över för Sunnas emballageplast när utställningstiden är över.
Utställningen ”Change/Förändring” har också andra inslag, men det är otillgängliga verk som det är svårt att ta till sig. Det hjälper inte med långa texter och intervjuer med upphovskvinnor och upphovsmän i utställningskatalogen, det mesta är obegripligt. Ju längre katalogtext, desto obegripligare.
Gärna så kallad svår konst, men den måste på något sätt nå ut till betraktaren, sätta känslor i rörelse. Det gör bara Mattias Käll och Anders Sunna den här gången, men det räcker.