Ja, vi elsker dette landet, men det är en sjaskig bild av vårt brödrafolk som tonar fram ur Marte Michelets mästerliga debutverk.
Det största brottet står för Förintelsen, det mest avskyvärda världen upplevt. Michelets bok lär oss att Norge som nation var delaktig i det brottet.
Till grund låg den antisemitism som är en del av den norska historien. I grundlagen från 1816 stod redan i § 2: ”Judar är alltjämt utestängda från tillträde till riket.” Alltjämt, alltså.
Paragrafen avskaffades 1851, men misstron och judehatet levde kvar hos många.
På 1910-talet ville venstres justitieminister Lars Abrahamsen stänga gränserna för att hindra ”slöddret att komma in” så att Norge inte blev ”en Europas kloak” för ”tjuvar, rövare och mördare.” Stöd fick han av höyres parlamentsledare Edvard Hagerup.
På 1920-talet bedrev tidningen Aftenposten öppen kampanj mot judisk invandring.
Resonemang och retorik var skrämmande lik dagens mot muslimer och andra invandrare.
När landsförrädaren Vidkun Quisling i nazistiska Nasjonal Samling, NS, blivit ministerpresident 1942 återinförde han judeparagrafen. Då eskalerade också förföljelserna mot de cirka 2 100 judar som fanns i Norge vid världskrigets utbrott.
Quisling hade bildat sitt parti kort efter att Hitler blivit rikskansler i Tyskland 1933. Många officerare och höga poliser gick med och i början på 1940-talet var 42 procent av Norges alla poliser NS-medlemmar. Ingen annan yrkesgrupp anslöt sig på samma sätt.
De poliserna var i högsta grad aktiva när Norge skulle rensas från judar.
I Trondheim greps fyra judiska män och avrättades för att ha läst illegala tidningar. Judiska affärer och tillgångar konfiskerades. I oktober 1942 arresterades alla judiska män över 15 år. De fördes till det ofärdiga koncentrationslägret Berg norr om Tönsberg, där det varken fanns toaletter eller tvättrum. De fängslade tvingades kräla i gyttja och avföring, bevakade av sadistiska norska vakter.
Samtidigt bestals judiska familjer på sina värdeföremål. En av skurkarna var polisen Stian Bech Jr, som inför ett tortyroffer kallat sig ”Norges värsta nazist”.
Michelet ger liv och närvarokänsla åt sin berättelse genom att följa den judiska familjen Braude på Grünerlökka i Oslo.
Föräldrarna och två av de fyra vuxna barnen fanns bland de nästan 700 judar som i slutet av 1942 och början av 1943 deporterades till Auschwitz.
Efter att ha fraktats 150 mil tvingades de nakna och skräckslagna springa de sista meterna, rakt in i döden. I en byggnad i södra Polen blev de ihjälgasade med Zyklon B, ett medel avsett för råttor och insekter.
Michelet beskriver deras öde så plågsamt verkligt att man nästan blir fysiskt illamående.
Inräknat avrättningarna i hemlandet var det 765 judar från Norge som dog i Förintelsen, den vi aldrig får glömma. Ofattbara 312 500 människor dödades i augusti 1942 enbart i Treblinka – ett av de drygt 40 000 (!) läger som upprättats i Tyskland och det ockuperade Polen.
Rapporter om massmorden nådde omvärlden, bland annat den norska exilregeringen i London med utrikesministern Tryggve Lie – men ingen reagerade eller agerade.
Michelet skildrar även massmorden i jiddischland, det stråk från baltstaterna ner mot Svarta havet där uppåt sju miljoner judar levde. Hon ger ordentligt utrymme åt den judiska historien.
Den norska judeförföljelsen är sedan tidigare klent beskriven. Inte en enda bild finns till exempel bevarad av det som hände. Just därför känns Michelets bok så angelägen.
Hon har fått kritik för att hon gett så lite plats åt hjälparna, de många goda norrmän som på olika sätt gjorde motstånd, men det är medvetet som hon bara gett dem biroller.
I stället har hon velat visa på brottslingarna, de motbjudande medlöparna – och hon har lyckats utomordentligt. Hennes gediget researchade verk är sällsynt intressant och läsvärt.