Pjäserna uppstår på brädet
BOKAmos Oz: Rim på liv och död.W&W
Foto: JESSICA GOW
Det som ser ut som verklighet stoppas alltså omgående in i något som ser ut som en roman. Men Oz gör det så att vi ska se processen och avsikterna, i vanliga fall en dödssynd. Och han begår ytterligare en dödssynd; i det där romanplagiatet finns inte mycket till intrig. Det blir så, får man förmoda, när han bestämmer sig för att använda livet som det är och den verklighet han möter just den kvällen. Våra liv har ju inte mycket till handling.
Också fortsättningsvis uppfinner han maniskt mänskliga öden. Jag gissar att han vill bekänna just den saken, att han har en sådan nästan plågsamt fabulerande sida och att han inte kan låta bli att ständigt avbilda människor som sedan får vandra in i hans böcker.
Här fångar han i steget in en gammal poet, en luggsliten eldsjäl, en ung man med diktardrömmar, en ungkarl som vårdar sin gamla mamma. Han tillverkar sina karaktärer också när han föreläser, den där eruptiva kreativiteten borrar sig in i allt.
Men därutöver händer alltså inte mycket. Författaren tala med folk på kulturträffen, följer en ung dam till hennes port, driver runt i staden och proppar sina figurer fulla med tankar och repliker men låter dem sällan mötas eller samtala. Två gamla flammor och deras älskare hamnar visserligen på ett sjukhus där en annan bifigur ligger och dör men de undrar nog varför i all världen författaren tog dem dit.
Oz spelar vad jag vet inte fotboll. Men om han har samma talanger där som i de bokliga sammanhangen skulle man kunna säga att han uträttar väldigt mycket på mycket små ytor och behållningen är de snabba porträtt han så obesvärat svänger ihop. Samtidigt känns hela projektet som något av ett slöseri; varför får vi inte umgås med de här människorna mer och i den sansade form som en normal roman utgör?
Annars inleder Oz sin bok med att räkna upp 26 frågor han brukar få när han samtalar med sina läsare. Sedan byter han omärkligt perspektiv och blir i fortsättningen alltså en författare som rör sig i en roman under vardande eller i sitt eget material.
Ibland backar han bandet och ändrar förloppet. Då får han förföra den där unga kvinnan som han följde hem. Sedan låter han henne fundera över om hon kanske borde ha fallit i den berömde författarens armar (vilket hon ju nyss gjorde). Oz river alltså sönder väven. Eller testar olika förlopp.
Ett par gånger börjar författaren resonera om sin text. Varför skriver du detta? kan han plötsligt fråga sig. Jag tar bara gruppbilder, svarar han efter ett tankevarv där han uttrycker sorg och skamkänslor, jag står med huvudet under en svart duk och har egentligen ingen riktig kontakt med människorna.
Sammantaget ger Oz en rätt hård bild av författaren, tycker jag. Han verkar både förljugen och beräknande, fylld av ett självförakt som han ändå inte har några som helst svårigheter att hantera. Nidporträtt? Jovisst, men det är ju inte sagt att han avbildar sig själv.
Rim på liv och död är på drygt 100 sidor och hålls samman av berättarens rörelser den där natten i Tel Aviv. Sedan fick Oz, gissar jag, ett oväntat uppslag; han kunde vända upp och ner på hela rasket och visa hur en roman uppstår, hur den stiger fram ur vardag och möten och blir en litterär berättelse.
Han låter alltså pjäserna uppstå på brädet - och det är väl ingen dum idé -- men där får de sedan stå kvar mitt i det påbörjade partiet. Det hela liknar så till vida ett haveri. Eller en förstudie till en större fresk.
Så jobbar vi med nyheter