Det är inte var kväll vi får möta Gud Fader själv och hans avkomma på en teaterscen. Här framträder Gud som ”Herman” och hans dotter heter Stella, i denna lite galna historia om vad vi gör av vår jord. Det är egentligen en trilogi som Marianne Castegren skrivit, men trean ”Kärlek” fick stanna hemma när Tornedalsteatern gav sig ut på turné med denna pjäs.
Carina Henriksson gör den första 55-minutersdelen i rollen som Guds dotter och stiger in på scen under tonerna till Janis Joplin, rocksångerskan som söp ihjäl sig på sötsliskiga Southern Comfort. Denna Stella är inte direkt någon Joplin, men hon har ett meddelande som hon vill framföra, nå längre än ett tiotal gillanden på Facebook. Hon vill åstadkomma något som gör henne oförglömlig.
Hennes budskap är livsåskådande och hon förklarar att Gud, den där Herman, är lite trött på oss. Han älskar jorden mera än han älskar de människor han skapat på den. Människorna gör ju jorden så illa.
Kanske är Stella galen, men hon når en viss berömmelse, blir en gudinna, Guds dotter. Hon gör som sin mera berömde brorsa Jesus, botar sjuka. Hon ser fram emot att hamna i tv-morgonsofforna. Dit vill ju alla. Men Stella hon hamnar på sinnessjukhus.
Andra akten är Hermans spelplan. Han vill inte kallas Herman, han är ju Gud själv, och han är ganska trött efter allt skapande, universum med alla möjliga planeter, bebodda och obebodda. Efter sitt värv är han nöjd med två av de tre bebodda. Planeten Angelika har ju bara kvinnor och där fungerar ju allt så bra, liksom på planeten Hubertus, som bara har män. Där växer de nya småpojkarna upp direkt ur jorden och börjar spela fotboll.
På Tellus är det bara problem, för det är jorden med både kvinnor och män och deras barnavlande och olika rollspel. Det blir så mycket problem och de är inte rädda om jorden. De gör den illa.
Det är ett både muntert och allvarligt spel. På kvällen efter föregående natts terrormassaker i Paris, får pjäsen en allvarligare dimension. Vi får en viss förståelse för Hermans besvikelse på de mänskliga varelser han skapat och som ibland kan bli så omänskliga.
Det är en välgjord uppsättning som Tornedalsteatern visar, välgörande naken i bildlik mening. Scenografin är sparsam men tillräcklig. En gunga, ett par pallar, en gungstol och så ett antal paraplyer som får symbolisera planeterna.
Carina Henriksson passar så bra i rollen som Stella, når ut och fångar oss i salongen i gestaltningen av denna annorlunda kvinna. Hon beskrivs som en gudinna och Carina Henriksson spelar stundtals nästan, om uttrycket tillåts, gudomligt.
Markus Forsberg har en svårare uppgift i rollen som Gud, ”Herman”. Då gäller det inte bara att klara denna övernaturliga gestalt. Andra akten är spretigare och man tappar bort Herman i alla rollbyten och klädbyten. Det blir så många på- och avtagningar av den röda kavajen och skjortan som ömsom ska vara i och utanför byxorna. Men Markus Forsberg klarar uppgiften och särskilt när vi ser honom tillbakalutad i gungstolen som en trött Gud med en näsduk över ansiktet.
Det roliga med Tornedalsteatern är att den vågar göra det där lite annorlunda när andra teatrar levererar det mera förutsägbara. Därför är Tornedalsteatern bra för teaterlivet i Norrbotten och det är bra när dess dramatik också når utanför Tornedalen.