Nu får vi nya sedlar igen och som alltid när det byts så ser de nya ut som Monopol-pengar. På de nya är det nya gubbar och nya gummor. En gång hade kungahuset ensamrätt på att placera bilder på sina mer eller mindre begåvade företrädare, men nu ska nunorna föreställa verkliga begåvningar, 1900-talets kulturella elit.
Hur ska vi då tolka de nya sedlarna, ger de ett uttryck för det kulturella värdet på personerna. Det är typiskt att en kvinna, Astrid Lindgren, då bara är värd 20 spänn. Annat är det med Dag Hammarskjöld, en karl och av adligt blod. Han är värd 1 000 spänn, trots att han bara rent kulturellt gjort sig känd för en diktsamling, ”Vägmärken”.
Och däremellan, från 50 spänn till 500 spänn, tampas de andra kulturella storheterna som Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman och Birgit Nilsson.
Men vad har dessa gubbar och gummor betytt för att Sverige är det Sverige är idag. Greta Garbo drog ju till USA och blev kvar där. Ja, de andra stannade kvar, de diktade, sjöng och gjorde filmer, men formade de Sveriges 1900-tal?
Skulle vi inte hellre ha en pitebo på femhundringen? Liberalen statsminister Nils Edén drev igenom den allmänna rösträtten och parlamentarismen i Sverige. Han ska väl inte behöva nöja sig med en oansenlig bakgata i hemstaden Piteå.
Och sedan är det väl självklart att Kerstin Hesselgren är värd tvåhundringen. Hon var den första kvinnan i riksdagen. Redan dessförinnan drev hon frågor om utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster och med lika lön som män. Hon ville också tillåta sexualupplysning och preventivmedel och arbetade för att sänka straffen för fosterfördrivning, alltså aborter.
Sedan borde Per Albin Hansson vara värd åtminstone 100 spänn. Han såg till så vår beredskap var så god och han lyckades hålla oss utanför andra världskriget.
Men varför begränsa figurerna på sedlarna till 1900-talet. Låt oss gå tillbaka till 1600-talet och Axel Oxenstierna. Där har vi mannen med stort M, eller snarare med stort B, Han födde den svenska byråkratin. Utan Oxenstierna hade Sverige varit lika korrupt som världen omkring oss. Med honom fick vi oförvitliga ämbetsmän som politikerna inte kan styra över, inget ministerstyre här inte!
Men då är vi nästan tillbaka där vi började, med monarker på sedlarna. Nu var Oxenstierna ingen monark, men väl rikskansler och så nära hovet han kunde komma. Han stod i och styrde Sverige så länge drottning Kristina var omyndig.
Låt Axel Oxenstierna få nunan på tusenlappen nästa gång det ska tryckas nya Monopolpengar. I väntan på den dagen kan vi läsa Ulrika Kärnborgs nyutkomna roman ”Saturnus tecken”. Den handlar om den också sluge karriäristen, krigsivraren och maktspelaren Axel Oxenstierna.