"Pinsamt övertydliga Bibelreferenser"
MOTSTÅNDRegi: Edward ZwickI rollerna: Daniel Craig, Liev Schreiber, Alexa DavalosÅldersgräns: 15 årSpeltid: 137 min
Foto: Karen Ballard
De två judiska bröderna Tuvia (Daniel Craig) och Zus Bielski (Liev Schreiber) får sina föräldrar och anhöriga mördade eller tillfångatagna till dödsläger.
Bröderna lyckas på ren bondtur gömma sig och fly undan nazisterna för att sedan gömma sig ute i skogen där de bygger upp ett nytt samhälle tillsammans med andra överlevande judar. Lillebror Zus är mest peppad på hämnd och sluter upp med ryska partisaner för att få slakta tyskar, medan äldre Tuvia sätter sig på en vit häst, håller diplomatiska tal och försöker mätta allas munnar.
Daniel Craigs isblå ögon lyser på ett borrande sätt varje gång han får smuts i ansiktet, men hans hårt huggna ansikte skulle även med skådespelartalang ha svårt att bära upp Motstånd. Det greppas helt enkelt för vilt efter dramastiska halmstrån som aldrig fördjupas.
Brödernas bråk om rätt sätt att praktisera själva "motståndet", vedergällande våld eller på ett mer filosofiskt plan "att leva", blir inte mer än en brottningsmatch (Den som vill se Liev Schreiber som diaboliskt syskon bör vänta till 1 maj då han med sylvassa klor slåss som brorsa till Hugh Jackman i Wolverine).
Detsamma när regissören Edward Zwick skildrar hur gruppen äts upp innifrån av hungern och kylan - knogmackor och pistolskott, knappt en ansats till att visa lite obehagligt ordväxlande eller något som kräver av hans skådisar.
Tyskarna syns knappt till, när de till slut kikar fram är det från en stridsvagn eller bakom en gevärsmynning.
Andra världskriget fortsätter spruta ur sig filmatiseringar. Idag har en till film med förankring i förintelsen biopremiär. The Reader handlar om en kvinna (Kate Winslet) med förflutet som vakt vid koncentrationsläger. Efter kriget tar hon sig en ung älskare som hon tvingar högläsa för henne. Flera år senare fälls hon i rättegång för sin medverkan i folkmordet. The Reader är både överdrivet förlåtande och ogenerat sexistisk i hur den låter kameran smeka tonårig pojkkropp, men den klarar i alla fall av att hålla en dramatisk tråd och avsluta den. Motstånd vill fokusera på judarnas historiska uppoffringar och gör så genom pinsamt övertydliga Bibelreferenser och ett frossande i lidande som gjorts bättre förr (till exempel Roman Polanskis Pianisten). Man löser allt som vanligt, med en fet dos pang-pang och alla kramas i slutet.
Så jobbar vi med nyheter