Av rent egoistiska orsaker är jag ytterligt charmad av denna bok. Den tar parti för Norrbotten men även mitt hemland i Västerbotten. Men det hör inte dit.
Vi hamnade alla dit vi inte ville. Och samtidigt ville. Jag hamnade i Medlefors folkhögskola strax utanför Skellefteå. Inte ville jag dit.
Det var sent 60-tal, urusla betyg, en far och mor som inte visste vad de skulle ta sig till med mig. Jag var eljest. Utan lust, utan motivation. Eljest. Annorlunda, eller Annorledes som Sara Lidman skulle ha sagt.
Fast jag hade en Renault modell 8 Major, motorn bak, livsfarlig i ishalka om man inte lade tre saltsäckar om 50 kilo vardera i framhuven och tankade fullt och fick balans mellan den franska expressionismen och den svenska Vägförvaltningens uppfattning av trafikstandard. Fullkomligt eljest bil.
Men Medlefors, tillbaka dit.
Innan jag läste Peo Rask hade jag ingen aning om att en av principalerna bakom skolan hette Britt-Marie Eklund, bondfru och poet, inte utbildad. Bildad.
Precis som rektorn vid skolan, John Olofsson, asket, nykterist, socialist. Lite grann eljest. Bar alltid slips och kostym. Lika tolerant mot trotskister som nyliberalister – fast just dessa senare inte fanns vid denna tid.
Eftersom atmosfären vid Medlefors var litterär och jag var förälskad i en kvinna från Haparanda skrev jag mindre skaldestycken som jag skickade till Aftonbladets kulturredaktion.
Vart eljest?
Efter en kort tid kom svar från Karl Vennberg, den store skalden och kulturchefen:
"Kanske inte nog tungt och angeläget i dessa dagar".
Men vid Medlefors var det inte det sämsta att ha blivit refuserad av
Karl Vennberg.
Det är personligheter att fängslas av i denna bok om Eljest Folk i norr. Ester Blenda Nordström som var en Wallraff innan "wallrafferi" blev en genre inom journalistiken, Birger Vikström självfallet, Eyvind Johnsson givetvis.
Den som trots dessa storheter griper mig mest är Verner Boström i Haukijärvi (1896-1982). Han skrev otaliga diktsamlingar, blev aldrig recenserad. Sedan eldhärjades hans stuga med honom själv som offer och i Haparandabladet blev Verner Boström till sist erkänd: "Känd poet innebränd".
Vad som är norrländskt i detta vet jag inte. Vi kanske är universella? Innebrända. Utbrända. Avbrända. Eller levande. Men Eljest.