Milja Sarkolas pjäs En familj är självbiografisk. Den känns som ett välriktat knytnävsslag i magen. Hon är dotter till en av Finlands mest kända skådespelare och kulturpersonlighet, Asko Sarkola. Pappan finns med i handlingen och Milja själv gestaltas av två skådespelare, en som vuxen och en som barn. Men pjäsen är inte bara ett möjligt sätt för Milja att göra upp med sin barndom. En familj väcker motstridiga känslor och visar på det tragiska i att vara otillräckliga, själviska människor.
Den tunga, röda ridån är nere. Framför den står fyra svarta stolar. Milja Sarkola kommer upp på scenen i form av tre skådespelare - Pappan, Flickan och sitt motsägelsefulla men hängivet ärliga berättarjag. Hon för offentligt den inre dialog människan annars bär inom sig. I sin roll av Pappan förebrår hon sig själv för att vara både präktig och att säga emot sig själv. Men hon vill ju bara vara ärlig, äkta och inte spela en roll.
Vad är egentligen moraliskt? Vad är rätt och vad är fel? Och varför gör vi ibland just det som vi inte vill göra? Milja talar tydligt om att hon inte har svaren och att hon inte heller gör anspråk på sanningen. Kanske är det delvis för att skydda sin egen pappa från att framstå som alltför korrekt och okänslig. Men hennes stora kärlek för Pappan lyser igenom i Flickans längtande nästan trånande ögonkast efter honom. Han är frånvarande och ger sitt allt till sitt arbete. Är det omoraliskt? Att sätta sina egna behov före någon annans?
Även om det som utspelar sig på scenen ibland går över gränserna känns det inte overkligt. Det finns en olustig känsla av beröring i de snabbt växlande scenerna.
Fyra intensiva skådespelare bär skickligt samtliga roller. Och trots täta byten av identiteter är det enkelt att förstå handlingen. Miljas frustration över livsfrågorna gestaltas kroppsligen av explosiva Hanna Raiskinmäki medan Lotta Lehtikari som spelar hennes barnjag ödmjukt böjer ryggen och svarar Pappan mest ja och jo trots att han sviker henne gång på gång. Det är svårt att inte få sympati även för Pappan som ståtligt spelas av Antti Holma. Seppo Merviä lyckas övertygande gestalta både litet påfrestande barn och halvt flirtig journalist.
Ljussättning är välplanerad och effektfull med starka strålkastare ut mot publiken och en kristallkrona över den gamla flygeln. Alla rör sig tryggt över scenen och intar väl inplanerade positioner för att få bästa användning av skuggor och motljus. Samspelet mellan skådespelarna känns enkelt och naturligt.
Miljas pappa kanske inte varit så närvarande för henne som hon önskat. Hon önskar troligtvis själv att hon funnits mer till hands för sina egna barn. Igenkänning - för vem av oss hade inte velat räcka till bättre? Så blir det allmänt mänskliga tillkortakommandet plötsligt uppenbart. Och därmed lite enklare att bära.