Pennans mästare
BOKJag vill inte tjäna Ola LarsmoBonniers
Foto: unknown
"Jag vill inte tjäna", säger Sara Kristina, den andra huvudpersonen, när hon får ett erbjudande om att bli piga och ger därmed boken dess titel och tema. För de två vill inte tjäna i ett samhälle som är så orättfärdigt och så godtyckligt styrt av benhårda strukturer och manliga befallare. Han vill inte bli medskyldig, hon får ingen riktig ordning på sitt uppror.
Stigs historia flätas samman med Sara Kristinas; de får till slut viktiga roller i varandras liv. Larsmo bryter loss och lindar upp en rad av deras inlagrade minnen och binder skickligt samman dem med Stigs försök att etablera sig som läkare i Uppsala och Sara Kristinas väg till prostitutionen.
Larsmo har en exakt, väl avvägd, nästan besk stil, där plötsliga stråk av ljus och dofter kan slå in, men också i sådana avsnitt finns samma precision. Texten är gjord med ett allvar och en orubblighet som någon gång kan kännas som tyngd, ett tryck över bröstet.
Sara Kristina är servitris, flyr barfota till Uppsala, blir överfallen av fyra medicinare, räddas av en bordellmamma och hamnar i hennes stall. Stig besöker henne hus som student. Längre fram i livet ska han som läkare besiktiga stadens "offentliga kvinnor" och räddar då Sara Kristina när hon tagit gift. Det sker emellertid på hans privata mottagning och därmed överskrider han en avgörande gräns och får problem.
Han har fru och barn och måste etablera sig. Nu tycker han att han lever i en tystnad. Och någonstans är han alltid rädd. Men han bär också på en integritet som hotar de roller och former samhället vill tvinga in honom i.
Jag vill inte tjäna är en fenomenal historiebok om den tidens prostitution som ju inte var olaglig men noga reglerad. Vi är med när Stig gör rundor i staden och letar efter de kvinnor som inte kommer till hans undersökningar. Och vi går ronder och får lyssna till utförliga fallbeskrivningar.
Då och då slår Larsmo in kursiva texter som brutalt nedskurna berättar om de olyckliga kvinnornas öden. Och när en av Stigs "skyddslingar" mördas förs ett annat förfärligt tema in i beskrivningen.
Stilen är alltså kristallklar, ja obeveklig, det är en mästare som för pennan. Men en del annat blir man osäker om. Den klocka som tickar och går i texterna rör sig nyckfullt och det är inte alltid lätt att vrida den rätt igen. Och personerna vet genomgående mycket mer än läsaren och de tiger. I sin ambition att återge det som hänt på de inblandades villkor skärmar Larsmo av förloppen och man hamnar då i berättarskugga.
Han visar övertygande hur illa de prostituerade for. Ett par av dem försöker ta sina liv, en av dem sväljer ett par tjog synålar som sedan vandrar runt i hennes arma kropp i åratal.
Larsmo kan ibland verka lika sluten och bortvänd som sina personer och jag sitter och längtar efter öppningar som bryter denna hållning. Men några skarpa uppgörelser eller givna vägval blir det inte, jo slutscenen är grandios och oväntat ljus.
Så jobbar vi med nyheter