Bilden är oslagbar när du vill titta in i stugan, minnas en gången barndom – men även komma ihåg att i dessa dunkla men sommarsvala rum var det mesta till låns. Sommartid stod många mangårdsbyggnader egentligen tomma liksom doftande rena i väntan på höstens inflyttning. I all denna väntan återfanns de röda pelargonerna på parad. Utifrån sommarbostadens trånga utrymme på andra sidan gårdsplanen fick man klara hushållsdisken på en bänk bakom knuten. I samma hus gladde man sig åt sommarvuxna balsaminer som tycktes trivas alldeles utmärkt i sina återanvända plåtburkar som man fått från stan när man köpte snus.
Så minns jag mormors sommarhem vad gäller det fattiga beståndet av krukväxter. Nåväl – barnbarnens generation av flickor tog in sommarbuketter från skogsbryn och dikeskanter. I vinterstugan stod de tunga och gröna växterna kvar, nerium och diverse liljor, fjädersparris och myrten, amaryllis och kanske någon fikus. Det var i stort sett allt innan köpeblommorna kom och med dom även mycket av trädgårdskulturen på friland.
Ungefär så gick resonemanget en sommarkväll under 90-talet i min stuga i världsarvet Gammelstad. Den gången stod akademiörtagårdsmästaren Gunnar Petersson från Uppsala för sakkunskapen. Inte minst titulaturen var åldrig, universitetsbetonad, ja nästan biblisk. Uttala den långa bokstavskombinationen med betoning på första ”e” bara på prov.
Som förklaring kan nämnas att det rörde sig om chefen för Linnéträdgården i Uppsala, den person med gröna fingrar som under 37 år har stått för att hundratals arter kunde komma till sin rätt i form av livs levande illustrationer till Linnés flora och hans världskända namngivningssystem.
Hemma i Gammelstad var däremot inte sortimentet lika storartat. Utomhus gällde biologisk mångfald som samlingsnamn för ängens alla örter som fick stå kvar överblommade för att därmed hinna fröa av sig. Inomhus väntade istället Saint Paulia och fuchsia, porslinsblomma och svärmors tunga, inte fikus men däremot fjädersparris – och så en uppsjö av pelargoner.
Bakom gardinerna stod som sagt de rödblommande pelargonerna och de väckte genast örtagårdsmästarens intresse. Det hela slutade med att han fick med sig några sticklingar, några skott för att tala norrbottenssvenska, inför returresan till Uppsala. ”Mina” pelargoner skulle få en ny och så att säga mera offentlig tillvaro i Linnémuseets fönsternischer.
En hel historisk svit utvecklades sedan av örtagårdsmästaren, från högreståndshem till böndernas och arbetarnas enkla stugor, och ibland på expertens smått fikonartade språk.
Det hela började med att de s k zonalkorsningarnas stamarter importerades från Sydafrika till England samt att pelargoner bevisligen fanns i Sverige under slutet av 1700-talet och då inom högreståndskretsar. Genom korsningar fick man fram ständigt nya sorter.
För att göra en lång historia kort så var de många arterna och sorterna populära i herrskapshem under 1800-talet. Så inträffade ett välkänt fenomen, odlandet bytte samhällsgrupp precis som många andra modebetonade företeelser. När bonden imiterade herrskapsfolket med deras krukväxter tycktes de beprövade sorterna inte längre tillräckligt fina bland societeten. Eller när landsbygdens jordlösa gjorde samma byte så kom främst balsaminen att betraktas som fattigmans blomma.
Varför inte ta ett smakprov utifrån mina pelargoner? De kom i mitten av 1970-talet till världsarvet Gammelstad från mitt föräldrahem i Hortlax. Dit bör de ha förts när min mor satte bo på 30-talet och då ligger det nära till hands att tala om mormors hem och att pelargoner fanns i vinterstugan och balsaminer i sommarhuset. Med detta har vi nått till de första åren på 1900-talet när mina morföräldrar skapade sitt hem i Granträskmark väster om Piteå. Var det i en sådan miljö som en ålderdomlig sort av pelargon kunde leva den med?
Kan man följa tråden längre bakåt i tiden? Vi är tillbaka till Gammelstad och örtagårdsmästaren liksom att vi sitter i mitt hus, som i stommen är från sjuttonhundratalet. Samtidigt blir resonemanget alltmer hypotetiskt. Hur mycket av pelargon och balsamin har det huset fått skåda under tidigare generationer? Vad såg Linné själv av krukväxter i Gammelstad?
Ingen av oss två kring den röda pelargonen på köksbordet hade något bestämt svar. Ett visste vi dock, att självaste Linné på återfärden från besöket i Lappland 1732 även kom tillbaka till prästgården i Gammelstad. Där träffade vår resenär självaste prosten Johannes Unaeus fru, nämligen Anna Drake, som tog emot i den ombyggda prästgården från 1725 – men ingenting har han att berätta om krukväxter i den stugan. Istället får vi veta att blixtarna ljungade och regnet smattrade mot de små fönsterrutorna medan prästfrun lade ut texten om att Aconitum eller nordisk stormhatt kokades och åts som kål. Detta sades trots att resenären tidigare fått lära sig att samma växt användes för att bekämpa irriterande flugor.
Fanns överhuvudtaget krukväxter i detta lokala högreståndshem? Frågan kan synas enkel men blir utan svar. I stället är känt att en efterföljande kyrkoherde, Jonas Hollsten, hade en botanisk trädgård vid prästgården och att han tog emot bl a sibiriska fröer från självaste Linné.
Vidare kan man säga att i tiden någonstans mellan prästgårdarnas högreståndskultur under 1700-talet och sekelskiftet 1900 hade pelargon och balsamin gjort sin entré, därefter fullföljt sin vandring genom samhällsklasserna och till sist kom att landa som en reliktföreteelse i Gammelstad. Slutligen togs så ett längre skutt, tillbaka till den linneanska miljön i Uppsala.