Vem är Patti Smith? Är hon den samlade informationen av sitt CV, återgivet på omslagets innerflik? Priser, priser och åter priser. Är Patti Smith summan, eller destillatet av alla de kafébesök hon beskriver i M Train? Nej, så är det nog inte. Snarast handlar M Train om det skrivande och läsande jaget.
Resorna världen runt har ett stänk av pilgrimens romantiska sökande efter litterära storheter, bedrifter av olika slag, och DET DÄR som måste finnas någon annanstans. Smith´s berättarjag (knappast att förväxla med henne själv), refererar så flitigt till författare, konstnärer, filmer, upptäcktsresande, kända historiska personer, att man hade behövt ett referenssystem i boken.
I allt det reseromantiska finns ändå något ärligt; hon är inte upptäcktsresande för sin egen skull, utan för att hitta SAMBANDEN i världen, mellan historia, konst, vetenskap och musik.
Hennes metod för att samla kunskap är att vara öppen för infall och människor, och snarare säga ja än nej om någon erbjuder henne ett alternativt scenario. Ramberättelsen med de olika kaféerna håller lösligt ihop boken, men den berättelse som är starkast i boken är relationen med maken Fred. Som det beskrivs i M Train inleds deras äktenskap med föresatsen att resa varthelst Patti önskar.
Hennes första önskan är att bese Franska Guyana och resterna av fängelsekoloni därtill inspirerad av Jean Genet och hans Tjuvens dagbok. Paret undgår själva med en hårsmån den franska polisen, på grund av en chaufförs extraknäck i form av en fripassagerare i bagageutrymmet.
Så där håller det på. Smith älskar att dramatisera sitt liv, och att återberätta episoder med drama. På det sättet är denna kollektion av självbiografiska episoder ytterst litterär, och hon är mycket medveten om dramaturgi, stileffekter och poänger.
Återberättandet av händelser på t ex 60-talet, kan inledas med "Jag kom sent till Café Ino". Smith är mycket medveten om hur hon ska gestalta sina upplevelser, och hennes hatobjekt verkar vara resereferat; nej, en litterär gestaltning ska det vara, och så gör hon också.
Smith är ingen Kerouac, och sätter vare sig sitt litterära eller publika jag på spel. Det jag hon konstellerar är snarast flanörens, eller enbart kafébesökarens. Inga utsvävningar, inga skandaler, inget saftigt skvaller.
Smith ställer i bokens inledning frågan om det går att skriva om "ingenting". "Ingenting" är det vardagliga, det iakttagande, det upptäckande. Svaret är att det gör det, om man har förmågan att uttrycka sig.
Smiths sinne för ironi och humor är påfallande, och M Train är underhållande läsning, enbart i kraft av sitt berättande. Visst misstänker man närvaron av både spökskrivare, redaktörer och PR-konsulter, men för den litterära upplevelsen har det ingen betydelse. Betydligt intressantare än Knausgård, och helt utan ego. Självklar kaféläsning!