De står lutade mot väggen, Sylvi och Viktor. Utan att se på varann eller säga ett ord, vet de vad de känner. Vi känner nog alla vad de vill, men inte får. En känslomässig bergochdalbana, känslan av att vakna upp ur en mardröm och inse att allt var en dröm – men ändå inte riktigt. Närmare än så går det knappt att beskriva upplevelsen av passionsdramat Sylvi.
Sylvi är bara ett barn, så oskyldig och ändå så full av begär. Hon är en av dem som inte förmår att tygla sina känslor. Hennes glädje porlar klarare och renare än hennes insnärjde förmyndare och tillika make Axels. Nu behöver han henne mer än hon behöver honom. Vad är det mellan dem? Det är i alla fall inte kärlek.
Svaret är enkelt. Det uppenbaras av Sylvis gamla barndomsvän Viktor. Viktor borde aldrig ha visat sig igen. Han är som Sylvi, han har nära till sina känslor. Det finns ingenting mellan Sylvi och Viktor, absolut ingenting. De är ett.
Skådespeleriet är av den klass där rollen blir ett med aktören. Sylvi är så oändligt oskuldsfullt vacker där hon står, vitklädd som en ängel och sakta tar in den äkta känslan av kärlek. Underläppen darrar nästa omärkligt varje gång en ny känslostorm nalkas och växlingarna mellan snabbt och långsamt, högt och lågt känns skickligt okontrollerade. Det är minst sagt övertygande skådespel.
Varje karaktär är noggrant utmejslad ur det dagliga livet som när den gamla damen gåendes trevande lyfter handen för att stötta sig mot stolen, långt innan hon når den. Eller sättet Axel lutar sig över skrivbordet på. Så undergivet och uppgivet i sin långsamhet att han känns så in i hjärtat olycklig. Eller Viktors syster Alma som använder sin röst som ett maktmedel. Otacksamt övervakande men när hennes röst spricker, då finns det en chans att få henne att vekna. Viktor vet inte till sig. Hans frustration och passion får nackhåren att resa sig och svetten i hans panna bultar ut som saven ur en björk om våren. Att säga de förbjudna orden är allt som krävs för att få den ödesdigra bollen i rullning och att säga dem igen kan kanske hindra dess framfart. Men det får vi aldrig veta.
Om ett av teaterns syften är att få besökarna att dra efter andan har Sylvi lyckats med konststycket både en och två gånger. Trots att föreställningen är utan paus, både på svenska och finska och med sparsmakade kulisser står verkligheten still i 80 minuter. Och när verkligheten åter gör sig gällande känns det som om själen sprungit ett känslomässigt maraton.