Parti med banal och enkel världsbild
BOKSverigedemokraterna in på bara skinnetPontus MattssonNatur & Kultur
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
och nästan alla säljer vad som helst för att få makt.
Då vänder jag dem ryggen, och tittar ner mot marken,
där står en liten blomma, så enkel i sin prakt."
Så lyder de första raderna i Sverigedemokraternas partisång. Blomman som åsyftas är partisymbolen, blåsippan.
Den vackra blåsippan, så enkel, så svensk, så sann.
För Sverigedemokraterna är allt enkelt.
När jag läser journalisten Pontus Mattssons reportagebok Sverigedemokraterna in på bara skinnet slår det mig att det märkliga med partiet inte är åsikterna, utan den extremt förenklade, rentav banala världsbilden.
Partiet tillskriver en viss fråga så stor betydelse att den får närmast religiös status. "Svaret" på frågan ska, likt en knäckt Da Vinci-kod, fylla morgondagarna med solsken och blåsippor.
Och precis som hos de andra extrempartierna i Europa (Danskt Folkeparti, Lega Nord i Italien, franska Front National) är de gråa skyarna alltid en specifik grupps fel.
Pontus Mattsson är politisk reporter på radions Ekoredaktion och har bevakat Sverigedemokraterna sen tidigt 90-tal. (En gång såg han partiets dåvarande ordförande Andreas Klarström urinera på Nationalmuseum i väntan på att lägga en krans på Karl XII:s grav.)
Mattssons bok är ett journalistiskt standardjobb, i ordets positiva betydelse. Allt som bör vara med finns där; historieskrivning, reportage från det dagliga partiarbetet, redogörelse för debatter, intervjuer med partitoppar och gräsrötter.
Det är inte jättespännande skrivet, men det fungerar. Och bevisar än en gång att granskningar av Sverigedemokraterna är den bästa taktiken för att neutralisera dem.
Särskilt om granskningarna inkluderar hårda fakta.
Som att en kvinnlig sd-politiker beskriver jämställdhet som "perverterad".
Eller att partiet, samtidigt som man kritiserar all elitism, styrs av ett grabbgäng bestående av före detta studentkamrater. Partiledaren Jimmie Åkesson och tre polare bildar "den fantastiska fyran".
(Intressant nog nämner alla fyra hur deras åsikter om invandring formades under de tidiga tonåren, när de kom i kontakt med bråkiga invandrargäng.)
Pontus Mattsson intresserar sig särskilt för Sverigedemokraternas förvandling från extremister till artiga folkhemskramare. Med Åkesson som partiledare breddade man programmet och rensade leden från seminazister för att inte skrämma potentiella väljare.
Det har gett resultat. I valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,9% av rösterna. I vissa kommuner, särskilt i Skåne, har partiet ett visst inflytande, men på riksnivå är man fortfarande en bricka i höger- och vänsterblockens spel.
En Svarte Petter ingen vill ha på hand. Vilket ytterligare förstärker självbilden av "tystade sanningssägare".
Därmed väcks återigen frågan som väntar på sitt definitiva svar:Hur ska Sverigedemokraterna bemötas?
Jag är inte säker, men tror att debatt är bättre än tystnad. Problemen med invandring (för visst finns de) försvinner inte bara för att man skuldbelägger och kväver alla kritiska åsikter. Tvärtom.
Man måste helt enkelt ta den jobbiga vägen. Läsa på, tänka själv. Syna Sverige"demokraternas" bluff.
Så jobbar vi med nyheter