Psykoanalysen tycks ha större plats i våra hjärnor än vad som ryms. Jag säger det igen för att jag ideligen hör mammor som oroas över hur den perfekta uppväxten ska utmejslas till söner och döttrar i vardande. En äkta oro, som en slags smitta i det kollektiva medvetandet.
Det ska vara tygblöja och ekocertifierade barnportioner. Barnet ska skyddas från ondo. Och trauman.
En obefogad ängslan hos kloka föräldrar som bara genom att vara sig själva skulle ge sina barn en alldeles fantastisk uppväxt. Med eller utan tygblöja.
Allt verkar bero på att Freud trängt in i våra medvetanden. En modern sjuka, teorin om att en icke perfekt barndom leder till obotliga störningar i känslolivet.
Till och med politikerna utsätts ju numera för psykoanalys i tv. Häromsistens grävde terapeuten Poul Perris fram trauman ur vänsterledaren Jonas Sjöstedts barndomshjärna. Den mobbade och bortglömde dyslektikern sökte revansch i stora vida världen. Sådan blev diagnosen. Han är alltså inte vänster som en följd av sitt eget tänkande, utan allt beror på den bitterljuva barndomen.
Slutsatsen blir konstig.
Själva idén att lotsa barn traumafritt genom livet är förstås en paradox. Ett feltänk. Till grund för detta påstående finns många argument. Bland annat tror jag inte på tesen om människan som slav under socialdeterminismen. Men huvudargumentet mot den freudianska teoribildningen – att trauman i barndomen leder till problem i vuxenlivet – är att den bara bekräftar sig själv.
”Det var så bråkigt hemma, så nu har jag som vuxen problem med konflikter.” Men likaså skulle vi kunna säga: ”Vi bråkade aldrig när jag växte upp. Så nu har jag problem med... konflikter.”
Eller tänk er följande skräckscenario: ”Mina föräldrar var så mån om att jag inte skulle få några traumatiska upplevelser, så nu är jag helt...”
Var och en kan fylla i där själv och klura ut vad för sorts supertrauma själva traumaundvikandet skapar. Ni har därmed förstått sensmoralen, att alla sorters uppväxter kan förklara olika störningar.
Så varför oroa sig? I stället tänker jag uppmana mina barn att själva ta ansvar för sina tankar och livsval, trots att jag skrek åt dem den där gången att gå och borsta tänderna.
Fast det är klart, uppmaningen att tänka själv kommer väl förstås även den att leda till...ett trauma.