"Pappa ska bara dö först. Det kommer att ske en av de närmaste dagarna." Mitt meddelande skickas till vänner som frågar om det inte är tid att träffas. De frågar om jag är ledsen. Jag vet att jag borde vara det, men sorgen handlar inte om det jag snart kommer att förlora utan om det jag aldrig har vunnit. Det är möjligt att min far har älskat mig, men han visade det aldrig. Han hade inte tid. Han hade så mycket annat för sig.
Jag saknar inte det som har varit utan det som aldrig blev till något, att jag aldrig lärde känna min far, att jag aldrig kom honom nära, att relationen förblev yta. Jag kan inte minnas ett enda samtal där han och jag talade allvarligt om livet. Jag bad om förklaringar till varför äktenskapet med mamma brustit. Han berättade om glädjen av att för första gången få bestämma över vilka gardiner det skulle vara i hemmet när han flyttat in i en egen lägenhet. Jag minns min vrede. Tog du farväl av 37 års äktenskap för att få välja gardiner?
Han tar sig för bröstet och jag frågar var det gör ont. I själen, svarar han.
Jag ser med ömhet på min far och förstår att jag tidigare aldrig har tittat så på honom. Saknaden över att han inte varit mer närvarande i mitt liv är nerskruvad. Han arbetade ett par kvällar i veckan och ägnade de lediga kvällarna åt föreningsliv. Frågor om vad han tänkte på när han aldrig var hemma under min uppväxt har aldrig fått svar.
Hövdingen kallade han sig själv.
Jag håller hans högra hand och känner hur krafterna försvinner. Det är samma hand som så ofta, med våldsam kraft hamnade på den vänstra sidan av mitt huvud.
Mellan sjukhusbesöken vandrar jag i timmar längs frusna stränder. Vintern förändrar vanorna. Kylan har ett annat tempo än värmen. Ingenstans är vindens härjningar så våldsamma som på stranden. Isen som under flera dagar lagt sig tillrätta och börjat vandra till havs smulas sakta sönder och förvandlas till en grå massa som vaggar i slow motion.
Naturen saktar farten när vinterkylan lägger sig. Jag visar pappa bilderna från stranden. Han minns vintrarna när havet var fruset. Jag minns att han nästan alltid var borta. Snart är pappa alldeles död. I morgon kanske, om han vill, eller kanske redan i natt om han anstränger sig en smula. Jag försöker läsa och skriva vidare i Becketts ord, men det fungerar inte. Till slut hittar jag Paul Austers Att uppfinna ensamheten. Austers berättare blir upprörd för att hans far inte har lämnat några spår efter sig. Spåren efter min far var så många att jag ständigt blev påmind om hur fantastisk han var. Inte sällan fick jag av vuxna som knappt kände pappa veta hur lycklig jag skulle vara över att ha en sådan far. Att han slog, sade jag aldrig.
Tvärtom tänker jag vanligen när Paul Auster skriver om den döde fadern, men en mening träffar mitt i prick. Den punkterar tanken på att det kunde ha blivit annorlunda: "För en människa som finner livet uthärdligt bara om hon förblir på ytan av sig själv är det naturligt att också vara tillfreds med att visa andra bara denna yta."
Ibland har jag utnyttjat min frihet att tala om för far vad han helst velat glömma. När jag var fjorton år hämtades jag hem från en nyårsfest. Berusningen var så kraftig att mina ben inte bar. Min kropp placerades i bilens baksäte. Utanför samma sjukhus där min far nu ligger och väntar på döden stannade han bilen, lyfte ut mig och frågade vem som hade köpt ut sprit. Jag vägrade svara. Då slog han som han aldrig hade slagit förr. Den kraftiga berusningen gjorde att de våldsamma slagen inte kändes. Det jag minns mest är en tanke och ett skrik. Slå ihjäl mig om du vill, tänkte jag.
- Sluta Lennart du slår ihjäl honom, skrek mamma. Hennes rop kan jag koppla på när som helst. De är vanligen bortkopplade, men när jag sitter och håller pappa i handen och känner hur hans krafter sinar vet mitt huvud att handen en gång har varit obehagligt stark. För varje dag blir den allt kallare.
Tills sist är den alldeles kall.