"Den 12 maj 1883 hissades den tyska flaggan vid Sydvästafrikas kust, i dagens Namibia. När nybyggarna började ta över urbefolkningens land gjorde folken herero och nama motstånd. Tyskarna svarade med ett utrotningskrig och inrättade koncentrationsläger där fångarna tvingades arbeta ihjäl sig."
Så berättar förlaget i baksidestexten till boken vars innehåll borde få Ulf Nilsson och Johan Hakelius att något ifrågasätta det glättiga men i botten hånfulla “det fanns något bra med kolonialismen också”-snacket. Fast man kan förstås placera in de två svenska kvällstidningskrönikörerna bland tidens historierevisionister.
I en annan anda jobbar författarna till Kejsarens Förintelse, som genom idogt grävande funnit nya arkivdokument kring folkmordet i sydvästafrika, dagens Namibia, och sett kopplingar mellan kolonialkriget runt förra sekelskiftet och Hitlers strävan efter “lebensraum”, livsutrymme, dryga 40 år senare.
I båda fallen förekommer namnet Göring. Pappan till Herman Göring, Hitlers ställföreträdare, hette Heinrich Göring och utsågs av rikskansler Bismarck till kejserlig kommissarie över kolonin Tyska Sydvästafrika år 1885. Äpplet faller inte långt från trädet, jag tänker förstås på människosynen visavi ursprungsfolk i Afrika och senare gentemot judar, slaver och romer.
Det handlar om kolonialismens kärna; en mix av rasism, förvrängd darwinism, och den “vita mannens börda”, dvs den “utvecklades” självpåtagna roll/uppgift att dominera för egen, i synnerhet, ekonomisk vinning.
Men som alltid finns också fröet till motstånd och kamp, och när motsättningarna mellan etniska grupper övergår till enhet ifrågasätts hela det tyska projektet, inte sällan med massakrer. Motståndet leder också till, vilket är viktigt, att Tyskland upprättar sina första koncentrationsläger, alltså långt före 1930-talets Dachau, Majdanek, Bergen-Belsen, osv.
Olusoga och Erichsens tunga men lätt skrivna bok berättas genom de personer och karaktärer som direkt och indirekt deltog i den ytterst skrämmande historien om Tysklands bortglömda folkmord. Upplägget fungerar bra, dock hade de kunnat sparat lite på exemplen av övergrepp eller citat för att stärka huvudtexten.
I grunden är deras nästan 400-sidiga alster en grundkurs i kolonialt tänkande och dess brutala praktik. Kanske en lämplig studiebok, typ.
Efter 16:e kapitlet, Förste bäste korpal, blir Kejsarens Förintelse lite av en annan bok som mer handlar om Tyskland och tysk politik mellan första och andra världskriget.
David Olusoga är anglo-nigeriansk historiker och producent vid BBC. Casper W.Erichsen är danskfödd historiker som studerat vid University of Namibia.