Kerstin Hillströms dikter förmedlar en närmast envis melankoli, som håller sig på i stort sett samma dramatiska punkt; konflikten mellan ett inre, olöst problem, och den yttre existensens neutrala hållning till detsamma. Dikterna skapar ett uttryck som påminner om hur en sten tumlar runt i en älv och så småningom, efter oändligt många omtagningar, bildat en jättegryta.
Detta avtryck eller formation kanske inte kan liknas vid ett svart hål, men skickar ändå ut en tung gravitation, som tillsammantaget ger boken en speciell gestaltning. Hillström använder sig inte egentligen av repetition av teman, utan snarast av omtagningar, så där som en regissör testar olika ljussättningar eller replikskiften. I Dagarna är det hela sekvensen av tagningar som är med, och det skapar en masseffekt som byggs upp gradvis genom diktsamlingen.
/tystnaden bomullsmjuk kring kroppen/det tomma kärlet, håligheten/det onödiga efterhängset strax under revbenen/fyll det!/
Infattningen är konkret, dikterna har platser, människor och tidpunkter. Inom dessa ramar pågår så den nötning jag inledningsvis beskrev.
Jag kan tycka att diktjaget är nog så frånvarande, på bekostnad av personlig intensitet i dikterna. Samtidigt skapar den undanglidningen en gestaltning av diktjagets hållning mot den yttre världen, på väg mot något accepterande, kanske på väg att hitta ett nytt förhållningssätt.
Språket är enkelt och använder sig främst av vardagliga element, även i metaforerna. Dikterna är berättande, men ofta ordkarga, och kanske hade lite mer volym på dikterna släppt lite på den rätt åtstramade känsla jag får vid läsningen.
/vi sitter vid ett bord/och skrattar mot varandra/ett kök, en kopp kaffe, ett lätt solljus/det vackra lyser igenom//missnöjesvecket vid mungiporna/påsarna under ögonen/misstron över pannan/de ofullkomliga gudarnas attribut/