I februari är det trettio år sedan statsminister Olof Palme mördades. Då kommer åter alla frågor att upprepas: Vem höll i revolvern? Var det en ensam galning som sköt? Eller låg en väl planerad komplott bakom? Var det i så fall svenska eller internationella grupper som var inblandade? Varför har den största polisinsatsen i svensk kriminalhistoria inte lyckats svara på alla frågor?
I böckerna Mörkläggning (1996) och Mordgåtan Olof Palme (2010) har författaren Gunnar Wall studerat protokoll, intervjuat centrala personer och presenterat egna analyser. Han har vänt och vridit på frågorna ovan. Nu kommer han med en ny bok, Konspiration – Olof Palme.
Wall börjar med att gå tillbaka till den dramatiska fredagskvällen i februari 1986. Man kan tro att allt redan är sagt: Vilka som gick var på Sveavägen. När en person med revolver dök upp vid Dekorimaskylten. Hur skytten försvann ner på Tunnelgatan. Men Gunnar Wall läser ännu en gång om alla vittnesförhör och tycker sig se nya mönster.
Länge håller han fast vid vad några vittnen uppgett, att makarna Palme en kort stund före skotten tycktes stå och samtala med mördaren. Om det var så, vad betydde det och varför har polisutredarna och åklagarna valt att bortse från dessa vittnesuppgifter?
Kanske handlar det om detaljer som bara kan intressera nördar, som mig. Inte heller Gunnar Wall kan ge några ledtrådar som löser upp frågetecknen. Vad han däremot effektivt gör, en gång för alla, kan man hoppas, är att han avfärdar alla trådar som pekar mot att Christer Pettersson mördade Olof Palme.
Viktigare och till synes mer relevant är hans djupdykning i organisationen Stay Behind. Vi som i olika perioder sysslat med att granska statsministermordet har flera gånger träffat på namnet Stay Behind. Men den som lyfte fram organisationen i offentligheten var ledamoten i Granskningskommissionen, Inga-Britt Ahlenius. Hon skrev en debattartikel i Dagens Nyheter den 27 januari 2013 där hon lyfte fram Olof Palmes kamp för internationell kärnvapennedrustning, hans strävan att göra Norden till en kärnvapenfri zon och andra fredsinsatser som han gjorde som ordförande i Palmekommissionen.
I den rollen skaffade sig Olof Palme många mäktiga fiender, både inom landet och internationellt. Stay Behind, en för allmänheten okänd organisation, tillhörde de som varnade för att Palme var på väg att leda in Sverige i Sovjetunionens sfär. Det var också vad många svenska höga officerare, främst inom marinen, ansåg. De menade att Palme inte tog ryssarnas ubåtskränkningar på allvar. Vilket var sant. Han var skeptisk till de rapporter om kränkningar av svenskt vatten som ofta förekom under 1980-talet.
Efter andra världskriget skapades, med amerikanskt och brittiskt stöd, Stay Behind- grupper i flera länder i västeuropa. Grogrunden var det kalla kriget. Den hemliga strukturen byggdes upp som ett nätverk mellan enheter i olika länder och Stay Behind kom att bli ett redskap för att säkra USA:s/Natos utveckling i västeuropa.
Gunnar Wall gör en ambitiös och närgången genomgång av Stay Behind, vilka personer som under årens lopp verkat inom organisationen, vilka positioner de haft i både i det svenska och andra länders samhällen och hur deras aktiviteter syftat till att stärka västs inflytande över utvecklingen i världen.
Olof Palmes pragmatiska inställning till både öst och väst och hans kamp för nedrustning gjorde honom till en tydlig motståndare. Veckan efter mordet var det planerat att Olof Palme skulle besöka ledarna i Moskva. En resa som väckte upprörda reaktioner hos bland andra de protesterande marinofficerarna. En resa som de tog som intäkt för att Palme var i färd med att ”sälja ut Sverige till ryssarna”.
Stay Behind finns också i marginalen till flera av de tv-reportage Lars Borgnäs och jag gjort under åren. Men den hemliga och väl strukturerade organisationen har varit svår att närma sig. Gunnar Wall hittar ett par kopplingar.
En tråd leder till en man i Luleå. I boken kallad Axel Johansson. Han var vid 1980-talet åkeriägare och skötte transporter åt olika företagare. En av dem kallas Rikard. Denne frågade en gång Axel, ett halvår före mordet om han, Axel Johansson, kunde tänka sig att skjuta Olof Palme, vilket Johansson uppfattade som en oförskämdhet men inte tog på särskilt stort allvar.
Rikard hade kontakter med ett konstgalleri på Västerlånggatan i Gamla stan. Samma gata som Palme bodde på. När statsministern mördades tog Axel Johansson direkt kontakt med Palmeutredningen och berättade om sina kontakter med Rikard, (som avled 1988). Axels Johanssons anmälan blev liggande och det är först efter flera påstötningar som någon från Palmeutredningen kontaktat och förhört honom.
Gunnar Wall ser kopplingar mellan Rikard och Stay Behind. Därför har han också lagt ner mycket möda för att knyta ihop Rikard/Axel Johanssons berättelse med den hemliga, Palmefientliga organisationen. Men det återstår fortfarande ett aktivt polisarbete för att komma närmare ett samband.
Författaren Gunnar Wall ger i sin bok en både bred och kunnig beskrivning av mordet på Olof Palme, polisens misslyckande, åklagarnas famlande och flera av de tips och trådar som aldrig fått någon förklaring.
Wall var till exempel den journalist som Eva Rausing 2012 tog kontakt med. Hon ville berätta att hennes man, Hans Kristian Rausing, son till imperiebyggarna Rausing, på ett tidigt stadium fick veta vem som skjutit Palme. Eva Rausing var, liksom sin man, tungt beroende av droger och kanske borde hennes historia stannat vid detta konstaterande.
Men Gunnar Wall har inte kunnat motstå att berätta om alla sina kontakter med Eva Rausing och därefter med den kända familjen. Jag förstår hans fascination men kapitlet om Rausing tillför knappast något till mordgåtans lösning. Men det är en spännande inblick i en av Sveriges rikaste familjers interna angelägenheter.