Sydsvenska Dagbladets recensent var entusiastisk efter framträdandet i den välbesatta konsertlokalen Inkonst: "Malmökonserten visade hur förbluffande naturligt Amina Annabis tunisiska musikrötter slingrar sig runt och in i det norrbottniska gängets musik. Det nordafrikanska och det nordsvenska möts i en skönt karg, folkmusikalisk känsla, i uttrycket och i fokuset på puls."
De är fyra män som står för det tornedalska och så tunisiskan Amina Annabis som av en ren tillfällighet hamnade i gruppen som den femte och enda kvinnan.
– Jag träffade en man på Urkult och vi blev kära. Han bodde i Kiruna. Jag tog flygplanet dit i november och jag ställde frågan när jag kom till Kiruna: När sover människorna är och när är de vakna. Men när man är kär lyser alltid solen, säger hon om mötet med det norrbottniska vintermörkret.
Hon förklarade för sin kärlek att hon var beroende av musik, måste få göra musik också när hon var i Kiruna.
Amina Annabis blev presenterad för gruppen Jord, som just då var i Kiruna och spelade under rallarfesten.
– Vi hamnade vid samma bord. Hon var påstridig och undrade om vi inte skulle spela, men det hade vi redan. Sedan sågs vi igen nästa dag och på den vägen är det. I december samma år var två av skivans låtar klara, säger Erling Fredriksson.
Silvermedaljören i Eurovision songcontest i Rom 1991 och skådespelerskan Amina Annabi gillade den tornedalska folkmusiken, blandade den med sin tunisiska folkmusik och så uppstod en helt ny musikgrupp, en riktig världsmusikgrupp.
Och så fick den sitt blandade namn.
– I Tunisien står tatawin som ett uttryck för världens ände. Pajala var världens ände för mig. Men det finns mycket rytmik i meänkieli, passion och drama. Det är lite som i de afrikanska språken, säger hon om språkens möte i musiken.
Amina Annabi är bosatt i Paris, men åker regelbundet till sin kärlek i Norrbotten och till tre-fyra spelningar om året med Pajala Tatawin. Just nu har det varit lite intensivt. Sju år efter bildandet släppte gruppen sin första cd och nu har de avslutat den första Sverigeturnén.
– Hälften av låtarna till skivan spelade vi in 2012, resten 2013 och så gav vi nu ut den 2014. Kanske inte så effektiv tid, säger Tomas Isacsson.
– Det kostar på hålla ihop och bygga ett band, men vi har känt att publiken blir berörd. Vår musik har något, en själ och det skiljer den från vanlig världsmusik. Det är en klang och melodi som lyser igenom i alla låtar, en slags nordisk tornedalsk. På scenen är vi också individer i gruppen, säger Erling Fredriksson.
– Vi har en bra variation i musiken och som vi tar vara på. Många världsmusikband hamnar en fåra och det låter hela tiden likadant, säger Alexander Lindgren.
I sju av de åtta låtarna står Amina Annabi antingen för musiken eller för texten.
– Vi gör något ingen annan gjort, inget annat band blandar tornedalskt och tunisiskt, säger Jan Johansson.
Hälften av låtarna är inspelade i församlingshemmet i Tärendö, i musikvärldens periferi där Pajala Tatawin befinner sig.
– Och så möter periferin centrum och vi får frågan hur vi kan spela med Amina och Amina får frågan hur hon kan spela med oss. Det gör ont i storstadsmänniskan för vi är ju lantisar, säger Erling Fredriksson.
Samtidigt har turnén visat att det finns nyfikenhet hos publik över det som Pajala Tatawin står för. Tornedalen har blivit ett begrepp och så denna blandning av Nordafrika och Tornedalen. Nya kontakter har knutits och Pajala Tatawin har skaffat referenser. Det kan bli fler turnéer.
– Men nu är det skönt att vila lite, vi har ju turnerat, gett ut platta och så spelat i radio. Det har varit en rolig tid, men nu är vi lite sugna på att skapa nytt material, säger Erling Fredriksson.