Ingen sommar utan dessa cyklister på väg genom Sveriges avlånga land. Välgörande ändamål eller jakt på någon form av ära och berömmelse brukar oftast vara motiv till långcyklingarna. För Stina Nilsson och Linda Reinered är drivkraften lite annorlunda: Deras syfte är inget mindre än att undersöka den svenska folksjälen.
Båda är professionella dansare, utbildade vid Skolen for moderne dans i Köpenhamn. Stina Nilsson kommer ursprungligen från Jönköping men bor i Berlin. Linda Reinered har rötterna i Mora och är nu bosatt i Köpenhamn. 2009 bildade de performancekollektivet Kötteatern. Bakom sig har de föreställningen Sult som visats i bland annat Köpenhamn och Malmö.
Cykelprojektet har fått titeln Kötteaterns underbara resa genom Sverige. Genom att känna, lukta, lyssna, se och smaka på Sverige vill de utmana sin uppfattning om vad som är svenskt.
När vi träffar på dem längs vägen mellan Boden och Selet har resan pågått i nära två veckor. De räknar med att vara ute på vägarna till mitten av september innan de når målet i Trelleborg.
- Vi tar det lugnt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Ser vi en vacker plats stannar vi till, säger Linda Reinered.
De har färdats från Malmfälten till Pajala, genom Tornedalen och vidare längs småvägarna förbi Morjärv bort mot Boden. Frågan är vad de hittills hunnit utröna om den svenska folksjälen?
- Svenskar anses ju ofta vara blyga och tillbakadragna. Men under vår resa har vi träffat på människor som verkligen tar emot oss och bjuder in oss på kaffe. Det är lite motsägelsefullt, säger Stina Nilsson.
Senast det hände var i Morjärv. Då blev det kaffebjudning och några timmars extra paus.
- Folk kommer ut och vill prata när man cyklar genom en del byar. Själv blir man också glad. Det blir lite ensamt att cykla så här, ibland kan det gå flera timmar utan att man ser en människa, säger Linda Reinered.
De skriver, fotograferar och bloggar om resan. Kanske mynnar intrycken ut i en ny dansföreställning.
- Så var det i alla fall tänkt från början. Men det beror lite på hur det utvecklar sig, säger Stina Nilsson.
Hon ser stora likheter mellan cykelprojektet och arbetet på scenen.
- Det är egentligen samma sak. Man sätter sig i en situation som känns ny och som man inte alltid har kontroll på. Man måste vara närvarande och hantera sig själv, ge sig hän och se vad som händer.