Abraham Hülphers var redan på 1700-talet en kringresande köpmannason från Västerås. Han samlade systematiskt material till en beskrivning av dåvarande Västerbotten. I den del som avhandlar landskapets städer och som kom ut 1797 nämner han att Luleå ägde två skeppsvarv samt att året innan byggdes i Piteå sex större fartyg.
Ett av dessa var troligen ”Samhället” som ägdes av råd- och handelsmannen Johan Degerman från staden och en sågverksinspektor. Samma år förliste skeppet utanför Sandhammaren vid Skånes sydöstra kust på resa från Stockholm till England.
En annan notis på samma tema. Skonerten ”Ernst”, senare kallad ”Engelbert”, byggd 1860 på Prins Carls varv nära Piteå, seglade samma år med en Johan Lundqvist från Hortlax som befälhavare. Ernst ägdes på 1890-talet av Johan Anderberg i Brantevik och förliste hösten 1898 vid Kåseberga, likaså på Skånes sydkust.
Prins Carls varv, Hortlax, Brantevik, Kåseberga, detta är de sammanbindande orden. Prins Carls varv 1860: tiden var inne för en industriell vidareutveckling av böndernas skeppsbyggeri, som hade pågått åtminstone sedan 1600-talet. Nu skedde detta i större skala, då genom nära nog serieproduktion samt utifrån kommande kapital.
Anno 1860 hade en epok i varvets historia tagit slut eftersom en skeppsbyggmästare Petterson drog sig tillbaka efter att ha byggt inte mindre än sjutton fartyg på tolv år.
Så skedde bland annat för skånska och danska redares räkning. Istället hade en lokal köpman, grosshandlare och vice konsul vid namn Carl August Winroth tagit över varvet. Med dess hjälp skapade han en egen handelsflotta och en sådan satsning ingick i ett större mönster.
Innan Winroth hade köpt varvet kom han 1858 att i Bergsviken anlägga Norrbottens första ångsåg. I närheten byggdes snart Storfors ångsåg. Det namnet kommer av att i Lillpiteälven och vid Storforsen hade legat en vattendriven såg. Den ersattes av en ångdriven varvid ortnamnet följde med vid flytten. Grosshandel och skeppsbyggnad, rederiverksamhet och trävaruproduktion, det totalt betydde ett koncept som vi kan kalla för integration.
Från Brantevik till Kåseberga eller kanske hellre från Kivik via Simrishamn till Ystad, det var den skånska sydostkusten med sjöfarartraditioner. Lite vårdslöst kallar vi det området idag för Österlen. Simrishamn och familjen Björkegren uppfattades som av hävd lika med fraktfart, ja i början av 1900-talet var firman Björkegren landets största segelfartygsägare.
Idag påminns vi om detta genom Björkegrenska huset mitt i Simrishamn. Till handelshuset hörde även ett magasin, en mäktig byggnad om fyra bottnar, brutet tegeltak jämte tillhörande ria med vridbar huv för torkning av säd. Förrådet kallades vanligen för Hafreborg och inrymmer numera Österlens museum.
Ett lulebyggt och ett pitebyggt fartyg med samma namn kan passa in i det mönstret. Briggen ”Hilma” levererades på 1860-talet från det redan nämnda Prins Carls varv, gick i firma CA Winroths tjänst ett tiotal år och ombyggdes 1888 i just Simrishamn till skonert. Vidare kom fartyget under förmodligen följande år i Björkegrens ägo.
Ett likartat skiftande öde väntade barkskeppet ”Hilma”, det största fartyg som hade byggts i luledistriktet och på ungefär 900 ton.
Även barkskeppet fanns tidvis i Winroths ägo, seglade bland annat på Australien, kom i norska händer, omdöptes några gånger och ingick en period i den Björkegrenska flottan.
Allt detta hände i en tid när segelfartyg med spannmålslast var på avskrivning eftersom Simrishamn redan hade fått järnväg som tog över sädesutförseln från Skåne. Istället kom stora fartyg som barkskepp att gå på England från norrländska hamnar med splitved, således en last av bräder för lådtillverkning. Det betydde en tidsödande inlastning i norr och att liggetider på tre–fyra veckor blev normala. Det betydde att endast ett par tre resor per säsong hanns med. Vidare var detta lika med att namn som Sundsvall, Piteå och Kalix inpräglades i de östskånska sjöfararnas minne, antingen för de ljusa nätternas skull eller att lastning sköttes av kvinnor, vilket uppfattades som högst ovanligt i stuverisammanhang. Eller kanske tänkte även någon på att just dylika segelfartyg en gång hade byggts i norr.
Handelshusen Winroth respektive Björkegren kom inte i direkt kontakt med varandra så långt vi kan se. De är i alla fall intressanta som ekonomiska företeelser i en tid med spirande industrialism och lokala basvaror som huvudobjekt.
Båda byggde på en namngivande grundare, både gick även i graven när segelsjöfarten ersattes av motordrift. Och i norr är ”graven” särskilt påtaglig. Av Prins Carls varv finns inget bevarat på plats utan närmast kan vi återfinna ett såghus från ångsågen. I Simrishamn gäller en helt annan situation. Hafreborg har som nämnts blivit museum och därmed ett kulturcentrum i staden.
Storforsområdet används däremot idag som timmerupplag och liknar i övrigt övergiven industrimark. På andra sidan vattenspegeln kan man se rester av gamla så kallade spinkkajer där man byggde kaj av sågverksavfall. Sådan ”ruderatmark”, för att använda botanisternas uttryck, innehåller vanligen också botaniska spår av en gången tid. Ständig tillförsel av främmande växtinslag sker genom dagens timmerimport.
För lekmannen syns förvisso vit sötväppling som blommar i meterhöga bestånd. På en barkhög finns än högre exemplar av jättebalsamin. Detta är dagens minne av transporter över haven, även om det inte gäller ostindienfart.