I min hemby hade vi vid tidigt 60-tal tvenne aktade mopedister, Henning L Vesterlund och Ingemar Nol’ i Riset.
Henning L utgjorde den intellektuella halvan av detta par eftersom han skrev i VK, Ingemar den praktiska delen då han var en mästare i att ”bo näta”, alltså att laga trasiga fisknät. Deras mopeder var antingen av märket ”Rex”, ”Puch”, eller ”Monark”, drevs av oljeblandad bensin och var så pass tillförlitliga att man kunde ta sig bort från byn till Bergland, Morkan och kanske ända till Stensele.
Strejkade mopeden där var man illa ute, för Stensele var stort, okänt territorium, och inte att leka med, men Storumanbussen gick ju och kunde plocka moped och förare ombord och hem till trygga Dikanäs. Man hade ännu inte elstart på dessa tingestar, man trampade eller sprang igång dem. I uppförsbackar fick mopedisten hjälpa den svaga motorn genom att cykeltrampa.
Henning L var vidlyftig, hade internationella vyer, rentav utopier, agerade energiskt i VK:s insändarsida för en riksväg till Norge, den blivande ”Sagavägen” och man kunde möta honom i Kittelfjäll eller Borkan, nedlerad, frusen, utan hjälm men med ”mopedstrut” fastsatt över näsan som skydd mot fulvädret efter en rekognoseringstur ut mot Västvärlden och den drömda ”Sagavägen” dit. Henning L:s utopi blev till sist verklighet och är numera vackert asfalterad ända fram till den fantastiska Nordatlanten vid staden Mosjøen.
Jag skriver inte detta för att göra mig lustig över två av min hembys original. I min barndom var de mina hjältar. Fast de inte körde så fort. Machograbbarna på byn hade Volvo PV och DKW och gjorde ”rivare” och 140, men utan ”mopedstrut”.
– Jag drog upp han i 140. Ve trean!
– Va fan - jag tog ju Eriksbergskurvan i 160. Ve trean!
I min by var en bil alltid ”Han”. Sedan kom Snöskotern som inte gick 160, men fort nog. Och en ”Han”. Maskiner var ”Han”. En mjäkig cykel eller spark kunde tillåtas vara en ”Hon”. Vi var inte precis feminister i Dikanäs. Men folkpartister, kommunister. Och mopedister.
Vad skulle machokillarna med 160 till? Bättre resa sakta i rummet och tiden. I mopedens 30.
Ingemar och Henning L var goda människor. Som i den nu populära tolkningen av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs myllrande persongalleri: Den lilla människan som verkar och överlever i en överorganiserad, utopisk och intolerant omgivning, en smula eljest, definitivt inte rik - men god.
Fast ”lilla” människan? Jag har inte helt fattat uttrycket. Jag tror flera använder detta ord när de skriver om Aleksijevitj nu när hon blivit stor därför att de inte läst hennes böcker och inget begriper av det ryska.
Alla Aleksijevitjs människor är stora, betydelsefulla, för sig eller för andra. De kan bo i kommunalka, i jordkulor, i bunkrar. Servitriser, läkare, traktormekaniker, professorer. De är stora. I Aleksijevitjs värld är ingen människa ”liten”. Det gör henne själv stor, betydelsefull. Till och med över de NKVD-bödlar hon intervjuar vilar en tragisk storhet av shakespeareska dimensioner.
– Vänta bara, bilan kommer snart till användning igen, kan dessa stapplande gamla halshuggare utbrista, till en kopp te och småkakor i köket på Veteranhemmet för Partiets kader av slaktare, kommissarier och angivare.