På jakt efter svenskheten
Svenskhet - finns det? Fotografen Josefin Wiklund har försökt att kartlägga den. I helgen öppnade utställningen med det samlade resultatet.
"Jag har inget intresse av att idyllisera Sverige", säger Josefin Wiklund.
Foto: Josefin Wiklund
Det senaste året har här hängt bilder av bildkonstnärer som Denise Grünstein, Anders Ryman och François Gillet.
Nu spänner bildspråket istället från klart dokumenterande till stillsamt funderande och flerbottnade bilder. Storstad möter småstad och landsbygd, Chile-svenskar hänger jämte svenska turister i Thailand. Glamourmodellen Dominicas liv i bilder sitter inte långt från Saga Lundqvists bilder av 91-åriga Julia i Sattajärvi. Svenskheten är inte alls särskilt vacker när man ser den genom Sundsvallselevernas ögon. Svenskarna är tjocka, alldagliga och tråkiga. De svenska ombudsmännen ser mördande tråkiga ut medan spelemännen är hopplöst nördiga.
Utställningen åker till hösten ut i Europa och sprider en kanske mer nyanserad bild av Sverige idag. Det är inget romantiserat över bilderna. Snart ska de hänga i Bryssel på regionskommittén.
Kontrasterna är talande. Svenskheten är svår att fånga upp och verbalisera. Fotografen och bodensaren Josefin Wiklund har utgått från Sergels Torg när hon tolkat Sverige och svenskarna. I hennes bilder syns ungdomar med svarta luggar, piercingar och svarta kläder. Emosar.
- Sergels Torg är en väldigt svensk plats. Det ligger centralt i huvudstaden och de flesta har varit där någon gång. Däremot är kulturen och de människor som vistas där inte särskilt svenska.
De flesta som tänker på Sverige tänker på landsbygden och vemodet, menar Josefin Wiklund, något som inte alls stämmer överens med hur det är på Sergels torg.
- Det finns mer i Sverige än bara skog. Det jag plåtat är också en del av Sverige. Jag har inget intresse av att "idyllisera" Sverige.
Sergels torg är en plats som ständigt förändras i och med människorna som befolkar den. Josefin Wiklund har fotograferat ungdomarna som hänger vid glaskuben, hemlösa som öppnat sina liv för henne och skejtarna i fontänen. Det är en plats många nödtvunget passerar med blicken inåtvänt fokuserad. Porträtt varvas med händelser och ögonblick.
- Det var ganska lätt att få kontakt med människor. Jag vågade dock inte ta kontakt med ett gäng som brukade stå vid Burger King och aldrig mötte min blick. Emosarna var det bara att gå fram till, sedan kommer det hela tiden folk och många vill berätta vad de varit med om.
Skulle samma typer av människor kunna påträffas i Boden?
- Ja, det tror jag. De människor som jag porträtterat är samma typer som brukar hänga på busstationer i Norrbotten. De, alkisar och ungdomar, hänger där de kan hänga.
Josefin Wiklunds bilder är dokumenterande, det har bara varit hon och kameran som letat händelser.
- Det är det jag tycker bäst om. Jag är inte alls intresserad av konstfoto. Jag tycker inte att jag själv är så intressant eller har något viktigt att berätta genom att utgå från mig själv. Jag vill göra andra saker intressanta istället.
Utställningen What is Swedish öppnades i helgen och visas fram till den 14 juni. Bildurvalet har gjorts i samarbete med gästlärarna John Kimmich-Javier, professor i bildjournalistik vid University of Iowa, USA, och Maria Nilsson, lektor vid samma skola.
Så jobbar vi med nyheter