Julen 1998 ville inte Helge Stålnacke fira jul. Han hade samma år varit i Bosnien på sin första FN-tjänstgöring och upplevt saker som han tidigare bara sett på tv. Men i tv-soffan hade han alltid haft möjlighet att byta kanal. I Bosnien var Helge för första gången mitt i händelsernas centrum utan möjlighet att zappa bort verkligheten. Julen 1998 blev därför mest ett funderande över alla utsatta människorna han mött i Bosnien. De som saknade mat, boende och en trygg framtid.
– Jag kände av överflödet som vi lever i och skillnaden mot deras liv där borta. Här sitter vi och trycker i oss samtidigt som de kanske fryser och är hungriga, säger han.
Efter Bosnien har han gjort ytterligare fyra längre utlandsuppdrag – två gånger till Kosovo och två gånger till Afghanistan.
Det har även blivit kortare utlandstjänstgöring i bland annat Pakistan efter den stora jordbävningen 2015. En svensk FN-observatör förlorade hustru och tre barn när tiovåningsbyggnaden där de bodde totalförstördes i skalvet.
Vid akuta händelser där det finns svenska soldater bland de drabbade så är Helge beredd på att åka iväg direkt. Men när det gäller längre FN-uppdrag så är det ett avslutat kapitel. För en tid sedan tackade han nej till att åka till Mali för en sjätte utlandstjänstgöring.
– Suget efter att resa iväg finns fortfarande kvar men jag känner att åldern börjar ta ut sin rätt. Jag vill kunna röra på mig och vara i rörelse när jag är där. Visst kan jag sitta på ett kontor men det gör jag lika bra här hemma, säger Helge.
Under sina utlandsuppdrag har han fått nya bekanta som han fortsätter hålla kontakten med.
– Man lever nära dem man jobbar med och det bidrar till en vänskap som fortsätter när man kommer hem igen.
Helge har förståelse för den pågående flyktingströmmen och människorna som söker sig till Europa. Han tar Afghanistan som ett exempel. En av världens fattigaste länder som han upplevde som en ogästvänlig plats att bo på. Inte bara på grund av krigshotet.
– Befolkningen har dåligt med mat och det finns knappt några träd, det är mest bara öken. De plockar lite ris för att kunna göra upp eld och och värma sig. Man blev fundersam över hur folk överhuvudtaget överlever där borta.
Afghanerna däremot beskriver han som ett fantastiskt folk som lärt honom mycket. Bland annat när det gäller gästvänlighet.
– De kan slakta sin sista get för att du ska få någonting att äta när du är gäst hos dem. Du kan aldrig säga nej tack för de måste få bjuda på någonting innan du går.
Det är från Afghanistan Helge har en av sina starkaste minnesbilderna. Under sin första resa till det bergiga landet var vintern ovanligt lång och kall. Tusentals djur dog på grund av snön och kylan och många amputeringar drabbade de dåligt klädda afghanerna. Helge mötte en familj som hade förlorat allt de ägde i en brand.
– En av flickorna i familjen hade bara ett höftskynke och var alldeles blå om läpparna på grund av kylan. När vi fick klä på henne strumpor, skor och overall då såg man på ansiktsuttrycket hur livet kom tillbaka till henne. Det var en helt fantastisk upplevelse och något som jag aldrig kommer att glömma.
Helge fortsätter:
– Om man inte sett lidande på nära håll så är det enklare att säga att de borde stanna där de är. Men om man har varit på plats och sett eländet på nära håll så kan man inte blunda för det.
Under FN-uppdragen har det alltid funnits en hotbild och Helge har upplevt bombdåd i sin närhet. Att vara på sin vakt och hela tiden ha koll på omgivningen har varit en del av arbetet.
– Men jag har faktiskt aldrig känt mig rädd och det är ju tur det, för då hade jag inte kunnat jobba där, säger han.
2008 blev Helge utsedd till Årets fredsbevarare av Fredsbaskrarna i Sverige. En organisation för alla som tjänstgjort som FN-soldater.
Helge trodde in i det sista att det inte var sant. Att man tagit fel på honom och någon annan och att det skulle upptäckas under prisutdelningen. Han skrattar åt minnet innan han fortsätter med att berätta hur kul det har varit ett följa med de egna soldaterna från A9 och I19 på de olika FN-uppdragen.
– Det har känts tryggare att vara på plats än att vara hemma och funder över hur det går för våra killar och tjejer därborta.
Helge är uppvuxen i Masugnsbyn i ett laestadianskt hem där varje söndag innebar söndagsbön och varje midsommar laestadianskt stormöte i byn. Han känner i dag att han växte upp med trygghet och fick en bra grund att stå på. Helge var tidigt väldigt aktiv och jobbade mycket med barn och ungdomar i kyrkan.
Därför var steget naturligt när han bestämde sig för att utbilda sig till förskollärare. 1979 var han klar med studierna.
Fem år senare vidareutbildade han sig till diakon och började jobba i församling. Försvarsmakten kom han i kontakt med 1993 när han började jobba deltid på I22 i Kiruna.
– Jag stortrivdes. Allting var väldigt strukturerat och jag visste exakt vad som förväntades av mig, berättar Helge som prästvigdes samma år.
1997 gick flyttlasset till Boden och heltidstjänsten som garnisonspastor.
Han är inte anställd av försvarsmakten utan av Svenska kyrkan. Han har ingen gradbeteckning utan har endast korset på kragspeglarna. Under utlandsuppdragen har han dock alltid haft kaptensgrad.
Helge skaffade aldrig egna barn utan jobbet, kollegorna och soldaterna har alltid varit hans familj. Efter 18 år som garnisonspastor går han fortfarande till jobbet med lätta steg och ett leende på läpparna.
Han upprepar flera gånger hur bra han trivs. Det är därför en liten oro inför den oundvikliga pensionen har börjat gro. Helge fyllde 63 år i september och har ännu inte planerat för livet efter yrkeskarriären.
– Det är fortfarande ett blankt papper och jag brukar ibland fundera över hur det kommer att bli, säger han.
