Först läste jag Ulysses i Erik Anderssons nya översättning. Jag hade beslutat att varken jämföra med Thomas Warburtons översättning eller med originalet och inte läsa böckerna om boken och inget biografiskt och inget om Dublin och inget om Shakespeare eller annat som dök upp. Bara hålla mig till den nyöversatta romanen.
Den första meningen fick mina föresatser att vackla. Var det här Joyce? Så här modern, fräck och rytmisk var väl inte Joyce? Vad var det här? James Andersson Joyce? Det här var väl inte 1904 när romanen utspelas eller 1922 när den utkom. Det här var och är 2012. Tankarna repriserades under det inledande kapitlet. Sedan var jag fast, sjönk in i texten. Bergtagen. Efter många misslyckade försök att läsa romanen lyckades det äntligen.
Översättningstankar är tråden i Anderssons Dag ut och dag in med en dag i Dublin, men den rymmer även snapshots från irländska resor. En skildring av vad man får när man till frukost tar en full irish leder till reflektioner om korv: "Alla vet vad en korv är. Ingen kan göra sig en föreställning om den här typen av korv utan att ha ätit den." Andersson tittar, äter, funderar och beslutar sig för att kalla korv för korv: "Så lätt kan ett olösligt översättningsproblem lösas."
Här är första meningen i Ulysses i Erik Anderssons översättning:
"Buck Mulligan, ståtlig, småfet, trädde ut från trapphuset bärande en skål med lödder på vilken en spegel och en rakkniv låg i kors."
Här är första meningen i Thomas Warburtons översättning:
"Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärande en skål med lödder på vilken en spegel och en rakkniv låg."
Här är första meningen hos James Joyce:
"Statley, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed."
I Dag ut och dag in med en dag i Dublin berättar Erik Andersson om sina översättningsöverväganden av den just citerade meningen. Som alla kan se och framför allt höra om man läser inledningsmeningen i de tre versionerna är rytmen, tempot och energin hos Andersson närmare Joyce än vad Warburtons version är.
Ord har inte bara betydelser, de är också ljud. Ord låter. Samma ord har skilda ljud beroende på omgivningen och sammanhanget. Ord är rytm och tonlägen som förändras. Erik Andersson har lyssnat till Joyce med absolut gehör. Ibland känns det som om han har varit dirigent och Ulysses ett partitur.