"Jag tänker inte bli en stjärna, jag tänker bli en legend", står det på baksidan av den brittiska journalisten Lesley-Ann Jones biografi om popgruppen Queens sångare, Freddie Mercury. Orden är från huvudpersonen själv och berättar om ett återkommande känsloläge hos den 1946 i Zanzibar födda artisten.
Han växte upp som Farrokh Bulsara och med föräldrar som var troende zoroastrier, vilket bland annat innebar en fördömande syn på homosexualitet.
1955, samma år som han byter namn till Freddie, börjar han på internatskola i Panchgani i Indien, för att nio år senare, efter en revolution i Zanzibar, fly ön tillsammans med föräldrarna och flytta till London.
Resten är så att säga pop- och rockhistoria. Spännande, ja, men samtidigt en ganska tjatig sådan. Lesley-Ann Jones kronologiska berättelse om en superstjärnas uppgång och fall lider måhända av dess ambition av att vara "den definitiva biografin".
Queen hade kanske de bästa efterfesterna och Freddie Mercury (efter Merkurius i romersk mytologi) var nog excessernas okrönte kung i droger, sprit och sex. Visst, men att så detaljerat skildra den sidan av det artistiska guldmyntet står mig stundom upp i halsen.
Jag varvar läsningen med att titta och lyssna på Queen på You Tube. Det blir både en musikalisk upplevelse och en dos nostalgi. Konstigast var sångaren med utstående tänder och byxor som liknade kalsonger.
Evigheter senare får tekniken mig att förstå varför vi tyckte att Queen var så bra. De var häftiga och nå’t nytt. Plus Mercurys suveräna röst och totala närvaro på scenen. Han ägde, om man lånar ett modernt uttryck.
Men han ägde inte livet särskilt bra. Framgångarna kantades av både skandaler och personliga tragedier. 1991 dog han i den sjukdom som blev känd under 1980-talet och som då ändade livet för många inom skilda artistbranscher. Det var fyra år efter han fått diagnosen hiv och fem år efter Queens avskedsturné.
Utifrån Ann-Jones biografi förvånas man inte att det gick som det gick. Ljuset brann i både ändarna hos "The Great Pretender", och allra mest i sänghalmen där han verkar ha kört i 180 km/tim, både med kvinnor, men allt eftersom mest med män. Han kom dock aldrig direkt ut med sin sexuella läggning utan berättade in action.
Freddie Mercury blev betydligt äldre än sin idol Jimi Hendrix. Men när man från 1988 hör honom sjunga Barcelona tillsammans med sin operafavorit Montserrat Caballé, är det lätt att inse att världen alldeles för tidigt gick miste om en unik röst.
Däremot gillar jag inte att Queen spelade i Sun-City 1984 och därmed struntade i den internationella isoleringen av apartheidregimen i Syd-Afrika. Men så var också egot ovanligt stort hos bandets excentriska frontfigur.