Biennalen har namnet "Snöbollseffekt" och är den tredje som arrangeras av de nordfinska konstmuseerna. Norra Finland har gott om konstmuseer, tätheten är betydligt större än på den svenska sidan gränsen. I Norrbotten är den ännu noll.
De två tidigare biennalerna hölls i Uleåborg 2012 och 2014 i Rovaniemi. Den här gången får Aines konstmuseum i Torneå och Kemi konstmuseum delar på äran. Antalet medverkande konstnärer är denna gång 33.
Det har gjorts en viss uppdelning mellan museerna. I Kemi får kvinnorna dominera och det handlar också om mystik och natur. Redan innanför entrén möter Hanna Kanto med nya målningar av ett alldeles speciellt slag. Hon har målat djur, ett liknar ett kadaver med revbenen blottade. Det är en stark bild. Kanske en varg som dukat under. Kanto har stänkt lite färg på de tomma ytorna. Den röda får vara vargens blod.
Och så något högst levande. Hanna Kantos två lodjur leker och hon återger rörelserna, målar djuren nästan fotografiskt exakt, men låter sedan skuggspelet lämna realismen. Röda skuggor, det ni!
I Kemis fina konstmuseum har skulpturerna ich installationerna fått bra plats. Helena Junttila och Mia Hamari är två av konstnärerna som arbetar i trä. I utställningskatalogen ser vi hur Hamari använder yxa när hon arbetar fram figurerna. Båda konstnärerna är ense om en sak: armar är ovidkommande. Här räcker det med bål och ben, i ett fall hästben i stället för mänskliga. Det är Helena Junttilas "Black Horse". Och allt är inte bara trä. Mia Hamari använder både metall och något som förefaller vara ben i sin gravida kvinnofigur "Hysteria".
Ibland är det till synes enkla det mest uttrycksfulla. Under det höga museitaket har Kaarina Kuusisto-Lukkari hissat 15 röda, grova rep. "One Thousand Unnecessery Deaths. Why?" är hennes titelval och förklaringen finns i de bundna snarorna.
På väg ut ur Kemi museum får vi en föraning av vad som väntar i Torneå. Här är det en man, J. A. Juvani, och han gjort en videoinstallation där vi får se honom äta upp sitt eget ansikte. Han kallar verket för "Sticky'n Sweet" och han är omslagsbilden på utställningskatalogen. Äter vi upp oss själva i den stora godiskonsumtionen? Så kan det tolkas.
I Torneå hamnar vi i männens värld, kanske inte redan vid ingången, men när vi ser Ristomatti Myllylahtis videoinstallation kan det inte bli mera manligt. Vi ser skrevet på en jeansklädd man. Han drar upp gylfen, tar ut en korv och den förvandlas till hans verktyg, ett universalverktyg, som klarar allt från målning till att bemästra en bildskärm, känslig för tryck. Och allt medan det kommer märkliga stönanden ur videohögtalarna. Först kan allt uppfattas som något absurt, men så inser man symboliken i det där med mannens verktyg.
Konsten ska överraska och i Torneå stannar det inte vid denna korvuppvisning. Vi går in i den stora utställningshallen och möts av en mobilliknande, stor sak. Det är en sjöjungfru som paret Teija & Pekka Isorättyä skapat och gett namnet "Mermaid". Det är ingen död jungfru. När vi närmar oss väcks den till liv. Blodet börjar pulsera i de många slangarna som löper mellan flaskor med rött innehåll. När vi går närmare ser vi också det lilla blottade hjärtat i jungfrubröstet, hur det pumpar blod mellan de båda kamrarna. Ibland ger sjöjungfrun också ifrån sig ljud.
När vi ser oss omkring sjöjungfrun finns en jättesamling av målade tavlor på en av väggarna. Det är Jatz "Stage III". På två andra väggar finns Einari Hyvönens målningar som kommer till sin rätt när betraktaren sätter på sig 3D-glasögonen. "MyVenus_2016" är en oljemålning på canvas som får ett kittlande djup. Blir kvinnan slagen, luggad eller är det ett klädesplagg som den manliga armen räcker fram?
Sedan finns det så mycket annat av biennalen som är värt att se, annat som ställer uppfattningar på ända om vad som är konst, väcker frågor var gränsen går för konsten och så allt det går att göra konst av. Det här är finsk samtidskonst som måste få norrbottniska konstföreningar att ordna bussresor till. "Snöbollseffekt" är värd en resa.