”Man kan inte beklaga sitt öde, men ändå beklagar jag att min mor inte gifte sig med en snickare.”
I det citatet ryms mycket av sorgen, skammen och svårigheterna som blev Svetlana Allilujevas livslånga öde. Hennes mamma hade nämligen gift sig med Josef Stalin, Sovjetunionens ledare i nästan 30 år fram till sin död 1953. För de dyrkande en hjälte, för de mer klarsynta en av historiens värsta massmördare.
Den brutale diktatorn var i många år också ensamstående pappa till Svetlana, dottern som han kallade ”Lilla sparven”. Mamma Nadezja hade begått självmord redan 1932 när Svetlana var bara sex år.
Den moderlösa flickan växte upp bakom murar, som Kremls prinsessa. Med åren kom insikterna om pappan, som med sin terror dödade flera miljoner människor – bland dem några av Svetlanas morbröder och mostrar.
Hela sitt osaliga liv blev hon utsatt för omgivningens kluvna betraktande. Först aktad, som en statsegendom, men med åren alltmer föraktad och avskydd – fånge i sin fars namn.
”Man är Stalins dotter (…) Man kan inte leva sitt eget liv. Man kan inte leva något liv. Man existerar bara i förhållande till ett namn (…) Han krossade mitt liv.”
I Ryssland var hon gift tre gånger. Hon fick två barn, men övergav dem då hon hoppade av och sökte asyl i USA 1967.
Avhoppet passade dåligt, eftersom stormakterna vid den tiden försökte förbättra sina relationer. Ändå var hon välkommen, en kändisavshoppare av rang.
I USA gav hon ut memoarerna "Tjugo brev till en vän". Det gav många miljoner dollar i intäkter, men ingen harmoni. Hon gifte sig igen, fick ännu en dotter, blev avlurad en stor del av sina pengar, irrade mellan mer än 30 olika bostäder. Möjligen var hon bipolär.
Utblottad dog hon i Wisconsin 2011, 85 år gammal.
Om denna kvinnas tragiska liv har Sullivan skrivit en initierad biografi, ambitiös men traditionell, med språket underordnat innehållet. Ibland önskar man att Sullivan stannat till, backat och formulerat om en del meningar.
Att ändra sitt öde var däremot inget Stalins dotter kunde. Sin en gång så älskade far förlät hon aldrig. I boken "Ett enda år" hade hon skrivit:
”En moraliskt ödelagd, förhärdad människa (…) som förvandlat landet till ett fängelse, där alla som levde och tänkte gick under, en man som väckte skräck och hat hos miljoner människor, var min far (…) Jag tror inte att han någonsin led av samvetskval.”
Hon vågade även angripa Lenins heliga minne, kallade Brezjnev och Kosygin för ”kompletta medelmåttor” och kritiserade den ryska regeringen för att vara nystalinistisk.
Tidigt varnade hon för Putin. Hon hävdade att han återupplivat hennes fars osunda personkult. ”Enligt min mening håller Ryssland snabbt på att glida tillbaka till det förflutna med den där förfärlige före detta KGB-spionen.”