OS - ingen vinnare i litteraturen
Idrott har en tendens att bli rätt dålig konst. Ett exempel av många är filmen om Nancy Kerrigan och Tonya Harding. Erik Hammar påminner om några riktiga rysare, men hittar också en del guldkorn.
Foto:
- Åh, Pindaros...
Lagom till OS ger förlaget hon jobbar på, Natur & Kultur, ut en samling med poeten Pindaros hyllningsdikter till segrare i de antika olympiska spelen, och till idrotten som sådan.
Pindaros levde för tvåtusenfemhundra år sedan.
Sen dess har det varit tunt med OS-litteratur, annat än reportage och statistik.
- Nu är det ju mest fotbollshuliganböcker, säger Åsa Jacobsson. Men OS... Ja, gisslandramat i München, det har det säkert skrivits flera böcker om. Annars vet jag inte om det finns så mycket.
De olympiska spelen är i princip osynliga i den så kallat "seriösa" litteraturen. Varför? Vad är det med OS, och faktiskt med idrott i allmänhet, som lockar fram det sämsta hos konstnärer och, ännu värre, de sämsta konstnärerna?
Ta bara striden mellan konståkarna Tonya Harding och Nancy Kerrigan 1994, ett drama av nästan grekiska proportioner. Avundsjuka, underklass mot överklass, en livvakt med järnrör.
Men vad blev det konstnärliga resultatet? "Shattered Glory: The Tonya Harding and Nancy Kerrigan Story."
En amerikansk tv-film som, och det behöver man inte ha sett filmen för att inse, är usel bortom all sans och vett.
- Jag ägnar mig åt tiden före 1960 och vad jag kan erinra mig har jag inte stött på någon roman som berör OS, säger litteraturvetaren Birger Hedén vid Lunds universitet.
- Men jag kan tänka mig att det kan finnas någon från de senaste decennierna. Det närmaste jag kan komma på är en novell som skildrar det avgörande 1500-metersloppet i tiokamp vid OS i Stockholm 1912, av en för mig okänd författare som framträder enbart under signaturen Ale.
Idrottsvärlden är överhuvudtaget relativt osynlig i svensk vuxenlitteratur.
Den enda roman med sport som huvudtema jag stött på är arbetarförfattaren Fred Erikssons Löpning (1955), som Birger Hedén nämner i en artikel.
I den engelskspråkiga litteraturen är det något bättre. Särskilt när det handlar om baseball, boxning och basket. Ikoner som Richard Ford (Sportreportern), Don de Lillo (Under jord), Ian McEwan (Lördag) och Norman Mailer (Matchen, om tungviktsmötet mellan George Foreman och Muhammad Ali i Kinshasa) har alla nyttjat idrott som mångbottnad metafor. Och Nick Hornbys Fever Pitch, om ett Arsenalfans besatthet, är en modern klassiker.
Det finns till och med en roman om bordtennis, Howard Jacobsons The Mighty Walzers.
Men tillbaka till OS. Även filmer som skildrar spelen är förvånansvärt få. Hitlers favoritregissör Leni Riefenstahls Olympia, om Berlin-OS 1936, är en filmhistorisk klassiker. Likaså Kon Ichikawas Tokyo olympiad, om OS 1960.
Bland spelfilmerna kan nämnas Steven Spielbergs München, den Oscarsbelönade löparfilmen Triumfens ögonblick (1981) med klimax i Paris-OS 1924, stolpskottet Cool Runnings och nya Asterix och Olympiaden.
Här bör också nämnas Stefan Jarls lysande dokumentär om diskuskastaren Ricky Bruch, Min själ är större än världen. Att se Bruch kasta diskus i snö, äta pannkakor ensam i ett gatukök och skölja ner hundratals tabletter "hälsopreparat" med blåbärssoppa halsad direkt ur förpackningen är både stor underhållning och smärtsam filmmagi.
Bruchs mål är OS i Los Angeles sommaren 1984. Efter en formsvacka petas han från truppen till förmån för Stefan Fernholm, som för övrigt dokumenterades i en tv-film av Tom Alandh häromveckan.
Internationella Olympiska Kommittén (IOK) säger sig verka för kulturens ställning och räknar den som "olympismens andra dimension, jämte idrotten". I maj anordnades tävlingar i kategorierna skulptur, grafiska verk och sång. Men inte i litteratur. Kanske är ett OS alltför berättarmässigt slutet för att fungera mer än i ögonblicksbilder. Tävlingarna rymmer sin egen typiska dramatik, är gott nog i sig själv. Dessutom har ju idrott - ja, allt kroppsligt överhuvudtaget - varit nedvärderad i den västerländska civilisationen ända sedan... ja, Pindaros.
Så jobbar vi med nyheter