År 1902 kom Jack London till London. Världens mest berömda författare skulle under några månader bo i världens största stad. Dörrarna till de kulturella etablissemangets salonger stod vidöppna, men Jack London vände de rika ryggen och begav sig till East End. Han hyrde ett sjabbigt rum där han kunde skriva, sålde sina fina kläder och köpte slitna plagg för att kunna leva nära de fattiga och skildra deras liv i världens rikaste stad. Reportaget finns att läsa i Avgrundens folk.
År 1927 gjorde Ivar Lo Johansson ett liknande reportage och år 1933 utkom George Orwells Nere för räkning i Paris och London. I likhet med Ivar Lo hade Orwell kommit från Paris. De tre böckerna har alla sina förtjänster och sina svagheter. Det skulle vara möjligt att välja de bästa avsnitten till en volym utan att det var tydligt vilken författare som hade skrivit vad.
Nere för räkning i Paris och London känns ärlig, vilket den inte alltid är. Författaren levde bättre än vad som framgår av skildringen.
Medan man snabbt lär sig vad man kan förvänta under fortsatt läsning av Jack London och Ivar Lo vet man under läsningen av Nere för räkning i Paris och London inte vad som kommer härnäst. Efter några sidors miniatyrporträtt av olika personer kommer plötsligt en filosofisk sammanfattning av tiggaryrket där eftertänksamma synpunkter blandas med fördomsfulla klichéer Känslan av hur livet var bland de allra fattigaste genomsyrar boken. Orwell skriver om föraktet för tiggarna och det är nog samma inställning i dag, samma förakt för de svaga och misslyckade.
De romaner från 40-talet som gjorde George Orwell berömd är välkomponerade och välskrivna. Det är inte de sociala reportagen han skrev under 30-talet. Det är lätt att se misstagen.
Kompositionen är inte bra, särskilt tydligt är det i Vägen till Wigan Pier som i tid och ton ligger nära skildringen från Paris och London.
Välskrivet är det bara emellanåt, men det finns en äkthet och en mänsklighet i Orwells sätt att skriva som gör att man kommer den verklighet som skildras nära. Bristerna är inte enbart av ondo, det är skönt att se hur författaren fångas av verklighet och låter skildring skena i väg.