Som 16-åring upplevde Knausgård sin första känsla av "världen", under en flygtur till Bergen. Intrycken av himmel och jord samtidigt, i kombination med uppstigningen, ger honom hans första föresats att skriva; "världskänslan" borde gå att förmedla i text. Essäerna i Själens Amerika, har som röd tråd just verklighetsuppfattning och hur individen relaterar till verkligheten. Med andra ord ett ganska klassiskt filosofiskt upplägg för en essäsamling.
Knausgård är sig lik i sin ordrikhet, och sina associerande tankebanor, och ofta önskar man att han redigerat ner texten, så att själva kärnan och poängen framstår tydligare. Uttrycksförmågan glimmar nämligen ofta till, och det känns som att få en glimt av Knausgårds egen "världskänsla". Guldkornen får dock sållas fram i läsningen, genom ett rätt digert vaskande i fakta, som Knausgård verkar vilja ha med som intellektuell tyngd.
Världen som bild, och ögat som dess uttolkare, så ser dialogen mellan människan och verkligheten ut, och Knausgård undersöker och analyserar den, t ex i fotokonsten. Från den unga människans oproblematiserade insikt om transcendens och möjligheten till den, bara genom att observera, kommer så med tiden den betydligt svårare frågan om det är möjligt eller ens önskvärt att skriva estetiskt om det onda.
Man brukar säga att en dåre kan fråga mer än sju vise kan svara på, och den frågan hör nog till de extremt svårbesvarade. Knausgårds svar, tja, han kan helt enkelt inte låta bli att gräva i frågan, och skriva om t ex Hitler och Breivik.
Men essäisten Knausgård ligger ändå i lä av hans författande. Möjligheten att skapa en fiktiv värld att betrakta, ja, till och med vandra omkring i mentalt, fascinerar honom förmodligen mer än att observera den "verklighet" vi omges av. Självklart kan det förra inte existera utan det senare, och någon som vill dra sig tillbaka är det inte fråga om.
Nyfikenhet och vetgirighet präglar texterna i Själens Amerika, med titelessän, om Knut Hamsuns författarskap, som den i mitt tycke intressantaste, förmodligen för att Knausgård själv visar så stort intresse för honom, i närläsningen av Hamsuns Mysterier (1892).