Ordrik debutbok av Ohlson
BOKMesserschmittsakademienHans Olov OhlsonBlack Island Books
Foto: Kurt Engström
Hans Olov Ohlson älskar ord. Det förstår man om man läser debutromanen, Messerschmittsakademien.
"Av ord är du kommen", säger huvudpersonen Egon Stricke i ett utlägg kring frågan om han inte själv funderat på att skriva och inte bara citera vad andra skrivit.
Den som frågat är Egons hjärtas dam, ledamot av en så kallad akademi bestående av nio messerschmittar (ursprungligen en felsägning av ordet besserwisser) med Egon själv som "otillständig sekreterare".
De nio är en samling mer eller mindre bokälskande figurer som regelbundet träffas för att med förment besserwissrig säkerhet dryfta frågor av allehanda slag. En gemensam beröringpunkt för de nio heter Bokhyllaren, antikvariatet som är Egons nya inkomstkälla efter 20 år mediabranschen. En bransch han lämnat under urinstinkande former.
Det som dock satte livets boll i rullning för vemodige Egon var hans egenhändigt tillsnickrade annons i lokaltidningen: "Jag sorterar dina böcker. Avgift: 5 procent".
Antalet kapitel blev en påminnelse om vikten av att i alla sammanhang ta ställning, är genom en ordlek i kapitelnamnet en sorts oskriven underrubrik för romanens andemening: Bry dig. Avslöja humbug och hyckleri. Vägra vara tyst, Ta ingen skit. Stick hål på medias stora lögnblåsa, och så vidare.
Och Egon, författarens alter ego(n) till x antal procent, har med Messerschmittsakademien skapat en arena för det fria ordet i vid mening. Och där inget är heligt... nästan i alla fall. För föredrag eller vederhäftiga påståenden om till exempel könsrollerna eller det bernadottska kungahuset får några, framförallt unga, att glömma träsmaken i baken.
Egon själv bidrar med goda smörgåsar, historia om personen bakom akademiens namn, men framförallt, som den fena på citat han är, låter han ingen träff undslippa kloka eller fyndiga rader från några av de 105 personerna som fått nobelpriset i litteratur.
Tyvärr går det inflation i citerandet, och långt ifrån alla gånger berikar det texten. Ibland tjänar man på att hålla igen, "kill your darlings", som det brukar heta och "Hantis" själv säkert känner igen.
Messerschmittsakademien är en bok som vill roa och oroa. Och det första går den i land med. Oroad tror jag dock bara en extremt känslig mediaperson, typ på chefredaktörsnivå, kan bli. Ohlson, förlåt Egon Stricke, är stundtals inte nådig mot medias utveckling. Den har förlorat sin "själ", säger han om en lokaltidning han känner som hand i handske.
Men läsaren, lyssnaren, tittaren, och journalisten själv, har också ett ansvar att det blivit så, enligt den 44-årige Egon, som själv heller inte alltid levt och gjort som man borde och därför kan sägas kastar, åtminstone grus, i glashus. Eller med Alf Henrikssons ord i Monolog för envar: "Hade jag fått vad jag aldrig fick så hade det gått som det aldrig gick. Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände. Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står".
Man kan på sokratiskt vis ställa frågor kring livet, men utan att försöka leva det blir det platt intet, med allt av risker det innebär. Det blir den normalt tungsinte Egon Stricke indirekt varse genom akademiens träffar. Och i synnerhet genom möten med en av dess nio medlemmar.
Messerschmittsakademin känns som en förstabok som kräver fortsättning. Vilka var de nio i livet utanför akademien, lite mer på djupet alltså, och vad hände sen? är frågor som kommer hänga kvar hos mig ett bra tag framöver. Jag blev helt enkelt nyfiken, vilket inte är sämsta betyg på en debutroman.
Så jobbar vi med nyheter