Den 15 juli firar svenska tornedalingar sin nationaldag i byn Kangos i Pajala i närvaro av kultur- och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke. Med allt färre unga talare av meänkieli (tidigare tornedalsfinska) är språkets framtid starkt hotad.
Dags att hämta styrka från en by vars tidiga bidrag till det tornedalsfinska språkets (meänkielis) och den tornedalska kulturens överlevnad inte får falla i glömska: tvillingbyn Erkheikki-Juhonpieti, som räddat sin gamla slåttermyr Vasikkavuoma åt eftervärlden.
I denna by fanns en klunga personer som efterlämnade oersättliga dokument om livet i Tornedalen, både på det gamla språket tornedalsfinska och det nya språket svenska. De talade tornedalsfinska som innehöll uttryck för allt de behövde i sin livssfär. Men de var inte motståndare till svenska som ändå var deras hemlands enda godtagna språk: Erkheikki-Juhonpieti var en by i kungariket Sverige.
Jag tänker på Sofia Snell – ”Pirtti-Sofia” och bröderna William och Svante Snell samt deras kusin Walde Lorens Wanhainen.
Centralgestalten var William Snell (1896–1980), bondsonen som funderade på prästbanan men blev lärare, skolinspektör, språkpolitiker, författare, översättare med mera. Han är även känd som författare till Tornedalssången ”Var hälsad vackra Tornedal” som ofta sjungs på båda språken. Under den tunga försvenskningsperioden under 1900-talets första hälft förde han tillsammans med W.L.Wanhainen och några andra en envis kamp för tornedalsfinskan. 1973 promoverades han till hedersdoktor vid Umeå universitet.
För allt arbete med ordet var odlandet av marken en viktig kraftkälla. Tillsammans med brodern Svante Snell, konstnär och mångkunnig kulturperson, bildade han 1918 Sveriges första avdelning av Jordbrukare Ungdomens Förbund (JUF). Det var Svante som bland mycket annat lanserade odlingen av svarta vinbär i byn.
William Snells viktigaste verk är nog hembygdsboken Kamaripirtiltä, den första i bokform utgivna texten på tornedalsfinska. Originalupplagan kom ut hos WSOY i Finland år 1944 och den svenska översättningen av författaren själv Från kamaripirtti i Tornedalica-serien 1976.
Boken bygger på Sofia Snells berättelser om livet i byn och den lilla torpstugan Kamaripirtti för kvällsgästen William. Därmed har en sällsynt röst i Sverige räddats för eftervärlden – en tornedalsfinsk kvinnoröst. Manliga röster bevarades främst genom den laestadianska väckelsen som var en oskiljaktig del av livet i Tornedalen.
Sofia var en materiellt fattig kvinna som tack vare sin andliga styrka, uthållighet och arbetskapacitet klarade livhanken ända till 93 års åldern då hon 1947 dog som äldst i Pajala församling. Hon överlevde alla sina tio barn utom hemmasonen Emil. Litterärt är Kamaripirtiltä av hög klass: Sofias röst hörs levande, fylld med humor och distans. Hennes kunskaper är en viktig källa för folklivs- och språkforskning.
William Snell räddade även agronom Walde Lorens Wanhainens (1877–1950) anteckningar om livet i finnbygden som denne anförtrodde åt honom på dödsbädden. Wanhainen var en jordbruksreformator och ivrare för finska språket. 1970 gav Tornedalica ut båda den finska och svenska versionen av Liv och arbete i Norrbottens finnbygder, även den en rik och värdefull kunskapskälla.