Orden motsäger anti-poetiken
BOKRolf AggestamDöd räkningW&W
Foto:
Aggestam lämnar åtskilliga brasklappar just om skrivandet och poesin, till exempel denna:
/...jag pladdrar och skriver oavbrutet,/men hur mycket jag än pratar och antecknar/avslöjas ingenting, det finns framför ögonen,/i fingrarna, i fingret jag pekar med, inte ens tigandet/döljer nåt. Om du inte fattar vad jag menar/ gör det inget, det enda jag vet är att/
Eller denna:
.../Och om du finner mina rader smaklösa och dåliga/beror det på att upphovsmannen är sån och mötet på den här sidan/ är illa använd tid för både dig och mig/ Men du ska ändå veta/att mina rader, på precis samma sätt som varje gest och minsta min tagit åratal av möda att en gång forma,/och utan ens nån egentlig avsikt, allt/för att se ut som allting kom av sig självt, och när du säger att det kunde vem som helst ha gjort/så är det just det jag menar. Vem som helst./
Förvisso delar vi samma värld, både poeter och läsare. Men det är ändå poetens jobb att så exakt som möjligt gestalta de intryck världen skapar i oss, även det mystiska och ogripbara. Att bara peka på det ogripbara är ingen gestaltning av det, bara en markering av hur dikten än en gång stampar på samma ställe. Det dilemmat må Aggestam lösa på egen hand. Men jag kan omöjligt hålla med om att uppgiften är fullbordad i och med själva sökandet, vilket slutdikten i Död räkning verkar påstå:
/Och om du tänker att det jag skriver/uppdagar ingenting, så har du alldeles rätt/och ändå fel. Jag är ute efter ingenting./Ingenting annat./
Ordrikedomen i diktsamlingen motsäger tyvärr även denna anti-poetik.
Så jobbar vi med nyheter