Tidigt fascinerades han av att sätta ord på pränt. Under skolåren hemma i Råneå var uppsatsskrivning ett favoritämne och redan när han var 12-13 år började han skriva om idrott i NSD, i synnerhet basket som då var nytt och där han själv var aktiv.
- Som radskrivare försökte man ju skriva så mycket som möjligt, men redaktionen i Boden strök ned, minns han.
Referaten blev så många att han kunde finansiera sitt boende under gymnasieåren i Kalix. Han gjorde också uppehåll med studierna ett halvår för att vikariera som NSD:s lokalredaktör i Kalix.
Både journalistiken och skönlitteraturen intresserade honom. Drömmen var att skriva en äventyrsroman, någonting i stil med den tidens pojkböcker. Han försökte sig också på noveller och blev publicerad i fackförbundstidningen Beklädnadsarbetaren. Han blev stolt och skickade den till Ernst Lundbäck, rektor i Kalix.
- Han svarade: Du skriver bra men se till att skaffa dig ett jobb.
Det gjorde Leif Larsson också. Det blev ett långt yrkesliv som högstadielärare i svenska och samhällsorienterande ämnen, i Kalix där han bodde i 40 år innan flyttlasset gick till Luleå.
- Visst drömde jag tidigt om att bli författare. Men jag måste säga att jag har trivts bra som lärare också. Jag har ju fått jobba med språk och litteratur.
2009 fick han sin första bok utgiven, novellsamlingen Berättelser från ön och sedan. På tre år har han hunnit ge ut inte mindre än fyra böcker. Den senaste heter Pratuför och blev klar helt nyligen.
Noveller har blivit hans kännemärke.
- En del säger: Varför börjar du med att skriva noveller? Det är ju det svåraste av allt!
Men Leif Larsson ser fördelar med det kortare formatet.
- En roman kräver ett så stort persongalleri. I novellen kan det räcka med två-tre personer för att det ska börja leva.
Miljöerna han skildrar är självupplevda. Men berättelserna är nästan alltid påhittade, även om nu inte alla vill tro det.
- Skriver man om en person så sätter de in honom i miljön och försöker komma på vem jag menat. Det är läsaren som bestämmer. Om läsaren har bestämt att det är en verklig person så är det inget att göra åt.
Vad är närmast på gång?
- Jag har ett manus som är så gott som klart. Det handlar om ett fotbollslag som först har stora framgångar och sedan försvinner neråt i seriesystemet.
Leif Larsson har varit en mångsysslare inom idrotten, både som aktiv och ledare. Han var en av spelarna i IFK Kalix lag under toppåren 1961-62 då laget befann sig i landets näst högsta serie.
Men någon självbiografisk berättelse är det inte fråga om. Som vanligt placerar han fiktion i en miljö han väl känner till.
- Det blir en novellroman. Inte för att jag vet om det finns ett sådant begrepp, men det är en samling fristående berättelser som ändå hör ihop.
Hur får du dina idéer?
- Jag promenerar en timme eller mer varje dag, gärna i skogen. Då har jag alltid med mig papper och penna. Ibland skriver jag medan jag går. Det kan handla om ett enda ord som jag skriver ner, ibland kan det bli tre-fyra sidor. Det är alltid ett spänningsmoment när jag kommer hem, att se om det går att tyda anteckningarna. Det gäller att skriva ner idéerna direkt när de kommer, annars försvinner de.
Och idéerna tycks inte sina. Leif Larsson avslöjar att han har inte mindre än fyra böcker på gång.
- Jag skriver varje dag. Kör jag fast med en novell kanske jag hittar en text som jag börjat på för länge sedan och skriver vidare på den.