Öppen för tolkning

Jerker Virdborgs nya roman Kall feber är en dystopi som utspelas i en obestämd samtid. Vi ser inte mycket av den, vi är lika isolerade som de män och kvinnor i vitt i den särskilda stad där man tar fram nya medicinska produkter. Dit kommer Karin, en framstående kvinnlig blodforskare. Hon är äregirig, utan skrupler och inställd på att tillskansa sig fördelar.
Hon uppfattar allt på ditresan, hus, vägar, fasader, trapphallar, glasade fasader, korridorkorsningar, ljusgårdar, portaler, valv. Vi känner redan från första början ett krypande obehag trots att beskrivningarna egentligen känns rätt neutrala. Virdborg laddar ju alltid sin epik med latenta hot, hur han bär sig åt är inte gott att säga. Men man anar att rummen nog spelar en större roll än människorna, dialogen eller handlingen.
Karin Ryd (nästan alla Virdborgs figurer har vanliga namn) har den där dubbla begåvningen som är så viktig för framgång i jobbet men kanske inte i livet: extremt kreativ specialtalang och vassa armbågar. Hon saboterar genast, som en självklar sak, sina kollegers experiment.

Själv är hon tillbommad och otillgänglig. Ibland får vi veta att hon noga tänker efter. Men vad hon då kommer fram till eller vad som rör sig i hennes hjärna avslöjas egentligen inte. Fast jag läser hellre om henne än om Lisbeth Salander, en annan social outsider. Det beror på att Karin lever i en mer komplicerad berättelse, i en idébok om forskning och moral.
Så frågas Karin ut av ett råd. Det förekommer oegentligheter i huset och man är på jakt efter de skyldiga. Hon snokar emellertid vidare och blir vittne till en egendomlig blodtransfusion mellan en rad personer.

Karin upptäcker också att en av hennes medhjälpare har mycket låg kroppstemperatur, 33 grader. Hon har drabbats av så kallad kall feber.
Ingen vet vad som orsakar den men sjukdomen sprider sig i staden.
Samtidigt lindar Virdborg försiktigt upp en annan tråd. Där handlar det om tre barn som lever i husens bunkersystem och som har en hållhake på Karin. Jag tycker kanske att den bihandlingen inte riktigt finner sin plats i berättelsen.

Sedan ändras allt, det skakas liksom loss, när Karin begår en neslig handling. Det egna sveket drabbar henne som ett klubbslag. Men varifrån kom den klubban? Hur kunde hon plötsligt bli så rättänkande? Visst, folk kan ändra sig, sådant händer, särskilt i böcker. Men här blir hon plötsligt en ny människa.
När farten är som högst slutar romanen och man blir sittande med intrigen i knäet och en del frågor att reda ut på egen hand. Det greppet känner man också igen - Virdborg förklarar gärna i underkant, han bränner bara på.
Förlaget har jämfört Kall feber med Karin Boyes Kallocain. Det finns väl en del likheter också med Pesten, Camus stora symbolroman. Och Kall feber öppnar förstås för en rad tolkningar som mer gäller den kyla som breder ut sig i samhällskroppen än de medicinskt obegripliga temperaturfall som drabbar enskilda individer.

Öppen för tolkning

BOKKall feberJerker VirdborgBonniers