När blev du Vanessa?
– Den frågan är alltid svår. Det var ju inte så att jag blev det från en dag till en annan. Men jag började bli Vanessa när jag var 16, det var då jag började experimentera med min femininitet och tillät mig att vara mer och mer feminin. Processen med läkarna började när jag var 17 år, hormonerna när jag var 18 och jag opererades när jag var 20, så det var en lång process.
– På den tiden var det de gamla lagarna och riktlinjerna kring vad transsexualitet innebär som gällde och de hade inte hade uppdaterats på länge. För att få tillgång till ett kvinnligt liv i Sverige med ett juridiskt kön och att kunna leva och fungera i systemet var du tvungen att operera dig och sterilisera dig. Det påverkar en 17 årig kille som känner sig som en tjej och bara vill passa in. Då är det självklart att man går all in, hela vägen, utan att ifrågasätta det. Jag hade inget val. Jag hade mina egna fördomar, alla andras fördomar och lagen. Lagen förbjöd mig att vara mig själv och tvingade mig att sterilisera mig.
När började tankarna om att det kanske inte hade blivit helt rätt?
– Jag började känna att det där inte är så viktigt, mitt kön sitter inte mellan benen. Kvinnlighet är mer än en fitta. Det är det som är grejen.
Om du inte hade genomgått den där operationen, hur hade du då haft det i dag?
– För det första hade jag inte behövt opereras fem gånger. Jag hade inte heller varit beroende av mediciner, jag hade sluppit inkontinens och jag hade inte haft smärta vid sex. Den listan kan göras hur lång som helst.
Hur kunde det bli så här?
– Det var en okunskap från min sida också men jag tycker att vården har ett ansvar i att utbilda en. Genusperspektivet borde ingå i skolan redan från låg ålder för normen styr oss mer än vi tror. För att transpersoner ska kunna tycka om sina kroppar krävs utbildning. Ungdomarna i dag är så himla pålästa, de hittar ju allt på internet. Det är så fantastiskt att se hur man kan kombinera olika könsuttryck och könsidentiteter. I dag hade jag till och med kunnat ha ett killnamn och ändå vara tjej men det kunde jag inte när jag var ung. Jag tänkte inte normkritiskt och jag visste inte vad jag vet i dag.
Nu har det gått en tid, du har skrivit din bok "Jag har ångrat mig" och gått vidare i livet. Hur ser du på din könskorrigering i dag?
– Jag lever inte i ånger eller depression. Jag är förlikad med det och det finns ju fördelar. Jag gillar min kropp men det hade jag gjort även om jag hade en snopp. När du älskar dig själv villkorslöst så skiter du i allt och alla.
Är du där i dag?
– Ja. Jag är också mindre homofobisk och transfobisk i dag. Tidigare var jag faktiskt båda delarna. Min typ av kille är en maskulin, straight kille, och förut var det en maskulin straight-aktig gaykille. Då var jag omedveten om det men idag är jag mer medveten och mer fri. Jag vet att jag attraheras av den maskulina energin men den kan ju tjejer också ha så i dag skulle jag inte säga nej bara för att jag träffat en tjej. Man kan mäta kön på så många sätt.
Du ska föreläsa på Luleå Pride på lördag, varför vill du dela med dig av din historia?
– Det finns en obalans mellan det feminina och det maskulina och det är därför vi transpersoner är här. Vi är ett levande statement mot de traditionella könsnormerna. Det är vår livsuppgift, i alla fall för mig. Vi hjälper inte bara transpersoner att bli fria, vi hjälper även heterosexuella cis-killar att bli fria.