Omsorg som skevar

I vaggvisan sjungs ofta skrämmande texter med len röst. I utställningen "Take Care" som visas på Galleri Syster undersöker Emma-Lina Ericson spänningsförhållandet i en omsorg som skevar.

Foto: Patrik Boström

Kultur och Nöje2008-05-16 06:00
Ljudet av Evert Taubes vaggvisa Nocturne fyller hörlurarna. Men det är något som inte riktigt stämmer. Språket härmas av någon som bryter på obestämbar asiatisk accent. Det är bara nästan rätt. Raden "Vill inte. Vill. Och blir åter kysst" förvandlas till "Viiiil innnte. Viiiil. Och blir sjuuuuk".
Det är svårt att hålla sig för skratt när jag hör Emma-Lina Ericsons verk Language in a play, som ingår i utställningen Take care som öppnar ikväll på Galleri Syster i Luleå.
- Det hela började när jag var i Vietnam för några år sedan och lärde känna Thuy. Vi hade inget gemensamt språk och för att kommunicera försökte vi lära oss fraser genom att härma varandra. Sedan började vi jämföra folkmusik och utifrån det började jag fråga folk om de ville sjunga in vaggvisor eftersom de är en global företeelse som är opretentiös. Människor känner inte samma krav på sig om de ska sjunga en vaggvisa. Sedan fick de försöka lära sig vaggvisor på andra språk genom att lyssna i lurar och härma språken, säger Emma-Lina Ericson när vi träffas på Galleri Syster.
- Jag har spelat in när folk sjunger på "fel" språk och det har blivit en slags lek och undersökning av ljuden i språken. Men det är också intressant att se människors vilja att bemästra sådant man inte kan och hur de försöker trots att det inte blir rätt. Det blir ändå vackert och det finns en slags kvalitet i okunskapen också, säger hon.

Att spela in vaggvisor som sjungs av människor som inte kan språket är inte bara en rolig lek, för under det komiska finns också ett latent hot.
- Tittar man på texterna i vaggvisor är de ofta hotfulla med troll och annat som ska ta barnen. Åtminstone i Norden. Och jag gillar spänningen som uppstår mellan det vårdande, invaggande uttalet och det hotfulla i texten, säger Ericson.
Spelet mellan det hotfulla och omvårdande finns också i utställningens andra verk Constantly I find myself led up the garden by flowers I thought of as my own.
Den långa titeln avslöjar ett och annat om verket som består av två foton som kommer från tidigare installationer. Allt i bilden har klätts med blommor, från golv till tak och till och med kläderna på gestalten i bilden har blommönster. Och självklart håller gestalten i den ena bilden i en bukett blommor. Verket är i sin fotografiska form förstås en tydlig del av nutidskonsten, men där finns också ekon och konnotationer tillbaka i konsthistorien och konstens långa relation till blomman som symbol.
- Gertrude Stein sa en gång att A rose is a rose is a rose. Vi lägger till så mycket betydelser till blommorna och de kan till och med användas som vapen om man vill det. Men det finns också en vink om självbedrägeri i titeln - hela blomprojektet handlar om ett omhändertagande som nästan gått överstyr. Ett omvårdande som skevar, precis som i vaggvisorna.

Även utställningens tredje verk håller sig i någon mening till temat Take Care. I The garden, the gardener and I kan man höra sex stämmor som sjunger texten "We tried to put it to bed, say goodnight and farewell".
- Det är ett försök till avsked eller rening som rimmar med vaggvisan. Men jag har också ett intresse för det mångacetterade jaget. Vi har ju inte bara ett jag. Man är splittrad och kan battla rätt hårt med sig själv , säger Ericson och skrattar.
Precis som i Language in a play har hon arbetat med ljudet. I sex ljudspår har hon spelat in en sång där de olika stämmorna fraserar texten på olika sätt och skapar ett rumsligt, platsspecifikt verk.
- Jag ville jobba med ljudet på platsen. Det handlar om att ladda den med sången och det ska bli roligt att se hur betydelserna ändras, säger Ericson och berättar att verket visas i sin helhet på Bildmuseet i Umeå just nu, där hon ställer ut med de övriga avgångseleverna på Konsthögskolan i Umeå.

Intresset för att arbeta med musik och ljud i konsten väcktes på allvar 2004 då hon gjorde verket Solopublic rendez-vous.
- Verket var en härdsmälta mellan installation och performance. Det var verkligen en tröskel för mig att våga använda rösten och musiken i konsten. Det är ju så för många, att man inte har självförtroende att sjunga eller spela musik för att någon sagt något som gett självkänslan en knäck.
Sedan 2004 har Emma-Lina Ericson trevande tagit sig vidare från konstscenen till att framföra sin musik i andra sammanhang - bland annat på Made-festivalen i Umeå, som hon tycker har en viktig funktion i kulturlivet.
- Det är viktigt att man som aktör och besökare får se vad som pågår. Det blir man peppad av och får en "boost" av det. Men det är också viktigt att man arbetar på möjligheterna för konstnärer att stanna kvar i Umeå, eller Luleå, om man vill ha ett mångfacetterat kulturliv, säger Ericson.
Hon har själv fått en nio månaders anställning på det konstnärsdrivna Galleri Verkligheten i Umeå, som ger henne en möjlighet att stanna kvar och arbeta.
- Tjänsten roterar inom konstnärskollektivet, men vi brukar försöka ge den till avgångselev från konsthögskolan. Dessutom finns ett pris som går till en avgångselev som får göra en utställning hos oss. Det är två viktiga grejer för att förbättra möjligheterna att stanna, säger Ericson som tycker att det är viktigt att stödja initiativ som Galleri Syster i Luleå.
- Varför ska man stödja Galleri Syster? För att det ger ringar på vattnet, men kanske inte i en sådan valuta man är van att mäta. Det ger också nätverk som gör att vi konstvärlden kan få del av varandra.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!